Människor vi mött

Den vite fantomen – på villovägar i Cortina – Alta via 1 Dolomiterna 1998

image001

Mitt, Bengts, första stora idrottsminne var Sixten Jernbergs kamp med Hakulinen 1958 vid skid-VM i Lahtis. Vår lärare vid folkskolan i Stoby tyckte det var så spännande, då femmilen avgjordes, att han lät oss lyssna på Hylands referat i radion. Att skidsporten i allmänhet och Sixten i synnerhet var stor i Sverige är allmänt känt.
Men att han fortfarande var ihågkommen utanför Norden var en överraskning för mig
När min fru och jag vandrade i Sydtyrolen, Dolomiterna (vandringsleden Alta Via 1 från Pragersee Wildsee till Belluno) i nordöstra Italien för några år sedan hände det som inte får hända när man vandrar i högalpina områden. Vi valde fel vandringsled vid en delning. Innan vi hade läst in oss på kartan igen var vi redan någon timmes vandring från vår rätta stig. Det bar sig inte bättre än att vi kom på fel sida om det berg vi skulle passera . Efter några timmars vandring kom vi till en liten restaurang/taverna i utkanten av Cortina. Det var lördag eftermiddag och många hade kommit till detta ställe för kortare vandring i skogen kombinerat med en måltid vid restaurangen. Vi gick till baren och fick bekräftat att vi nu var flera timmas vandring från vår tänkta led. Två timmars bilväg var det till vårt nästa etappmål. Med taxi skulle det göra slut på vår reskassa. Vi gick ut på restaurangens terrass där några äldre herrar satt. Jag vecklade upp vår karta och försökte förklara vårt problem för dem. En av dem förklarade på knagglig engelska att han senare under dagen skulle bege sig till en by inte långt ifrån den bergshytta som från början var slutmålet för dagens vandringsetapp. Han erbjöd oss skjuts dit vilket vi givetvis tackade ja till. Under väntan försökte jag hitta olika samtalsämnen med herrarna. Jag prövade med fotbollslegender som Gren, Nordahl och Lidholm (det var före Zlatans tid i Italien)och Sven Göran Eriksson (som då var tränare i Italien) och med mer dagsaktuella fotbollsstjärnor. Men de lät sig inte imponeras. De tyckte att fotbollsstjärnor, i synnerhet dagens, var överbetalda divor. Annat var det med de som 1956 deltog i vinter-OS i Cortina, deras hemstad. De var unga då och kom särskilt ihåg den ”vite fantomen” från Sverige. Den de menade var Sixten Jernberg som bl a vann femmilen. Den idrottsmannen glömmer de aldrig! Vi ägnade sedan eftermiddagen åt att utbyta minnen om dåtidens skidhjältar i allmänhet och Sixten Jernberg i synnerhet innan en av gentlemännen skjutsade oss till vår bergshytta.

image002

 Sixten med barnbarn vid invigningen av Sixten-statyen i Lima mars 2011

image003

Dolomiterna inte långt från Cortina

Poon Hill-vandring Annapurna Nepal 2007

image002

Soluppgång över Himalaya och Dhaulagiri (8167 m – 7:e högsta i värden) från Poon Hill – Wikipediabild
Många säger att de kom till Nepal för bergen och naturen men att de minns människorna mest. Det stämmer även for oss. Vi har mött massor med människor både nepaleser och turister från hela världen. Några har vi speciella minnen av. Exempelvis:
På vår vandring i Annapurna 2007 kom vi en kväll till Ghorapani och tog in på en Lodge. Vi skulle nästa morgon upp kl. 4.50 för att se soluppgången. Som vanligt samlas alla ”trekkarna” i matsalen och inväntar middagen. Ibland är alla tysta och ägnar sig att läsa eller skriva dagbok. Ibland, om språket tillåter, är det livlig diskussion om dagens vandring, om land och kultur mm. På denna lodgen dök två killar från England upp och stal hela kvällen. De hade två veckors skäggstubb och var klädda i brokiga gortexkläder och tibetansk stickad mössa neddragen över öronen. Vandrarkängorna var på hela kvällen.
De började med att högljutt tala om för alla hur långt de hade gått under dagen och att de dessutom skulle upp till Poon Hill redan under kvällen for att se solnedgången. De forsvann vid 17.30 tiden och kom tillbaka en timme senare. Under hela middagen talade dessa män (Rambo 1 och Rambo 2) oavbrutet om sina strapatser och hur långt de orkade gå och att de bar sin egen packning och hittade på egen hand med hjälp av kartan! Vi hade svårt att hålla oss för skratt men lät dem hållas. Fler unga och oerfarna vandrare med guide och bärare var omåttligt imponerade av dessa självutnämnda Reinold Messner typer (Messner en känd bergsbestigare från Italien som klättrat alla 14 berg över 8000 m ). De var så upptagna av sina egna berättelser så de satt med full vandrarmundering hela kvällen.
Efter denna kväll trodde och hoppades vi att våra vägar skulle skiljas.

image005
Döm om vår förvåning då de dök upp nästa kväll på vår nästa lodge. Den låg bara några timmars vandring från den förra. Vi hoppades att Rambotyperna skulle hålla en lägre profil där men de tog verkligen stor plats. For säkerhets skull satte de sig vid bordsändan så alla skulle se och höra dem. Sedan satte de igång igen och drog sina fantastiska berättelser om hur lång de hade gått och hur besvärligt det var och hur långt de skulle gå nästa dag och hur mycket de visste om allt som hade med berg och vandring att göra. Även denna kväll hade de full mundering på sig inklusive nerdragna mössor. De ängsliga unga ”backpackers” som fanns på lodgen var även denna kväll andlösa av beundran för deras genomförda och planerade bedrifter. Sina kommande prestationer d v s nästa dags vandring pekade de ut både på kartan och i terrängen. Det visade sig vara en mycket måttlig vandring som vi gjorde förra gången vi var i Nepal. Ett självupptaget och patetiskt par som vi hoppas vi inte blir då vi kommer hem och ska berätta om var resa.

En motsats till Rambokillarna var en ensam japanska som visade sig vara koreanska. Vi mötte henne på Everestleden. Hon gick för sig själv utan guide eller annat sällskap och ville inte ha kontakt med någon. Kanske på grund av språket. Vi pratade med andra vandrare om henne och vi var alla oroliga för henne. Vi såg henne ett par tre dagar men sedan forsvann hon men vi hörde av andra att de hade sett henne så hon kom nog fram välbehållen trots allt. Hon hade ett saligt leende på läpparna och verkade helt inne i sig själv. Hon gjorde nog också en inre vandring.

Möte med Tek i Nuntala – Nepal 2007

Vi är på väg till byn Nuntala mellan Lukla och Jiri i Everestområdet. Det hör till saken att vi hade flera kg skolmaterial i ryggsäcken som vi hade bestämt att skänka till första bästa skola vi kom i kontakt med. Vi får syn på en skylt om socialt arbete (Taksindu Social Welfare, www.taksindufoudation.org). Under eftermiddagen träffar vi en bybo som kan berätta mer om biståndsorganisationen och hur den fungerar i Nuntala. Han heter Tek Rai. Han är ordförande i skolans styrelse och sekreterare i Taksindu Foundation. Han ger oss möjlighet att besöka skolan där vi lämnar skrivmaterialet vi burit med oss i ryggsäcken. Tyvärr är det skollov (Tihar) men han visar oss skolbyggnaden och berättar om skolan som har 365 elever och 11 lärare.  Jag, Bengt, ska berätta om lärartätheten för mina lärare på skolan i Osby! Undervisningen sker främst i nepali, matte, engelska och hälsa. Övriga ämnen klarar man inte av på grund av brist på lärare. Skolundervisning sker mellan 10 – 16 må – to och fre 10 – 13. Sommarlovet är cirka en månad långt och för Tihar en veckas lov. Skolan är stängd under januari och februari. Det är för kallt då och det finns ingen centralvärme i lokalen. Endast nepalesiska lärare jobbar i skolan men volontärer finns ibland. Dessa kommer från USA och Canada.

image006
Tek berättar också att det bor 500 personer i Nuntala och att distriktet heter Taksindu. Det finns ett statligt drivet läkarstation med en läkare och en sjuksköterska. Det kostar 10 RS i patientavgift.
Lönen för en lärare är 11500 RS för de som jobbar med de äldre barnen och 5300 RS för de yngre årgångarna.
Tek har vi hållit mailkontakt med hela tiden sedan dess. Han är nu mest verksam som trekkingguide. Information om hans arbete som guide finns på www.nepal-dia.de