Varför Kalmarsundsleden? Förra sommaren gick vi Blekingeleden (Sölvesborg – Brömsebro). En fortsättning norrut innebär att vi hamnar på Kalmarsundsleden.
Kuriosa – innan årets vandring på Kalmarsundsleden har vi i etapper vandrat från Köpenhamn till Brömsebro (via Skånerunt vandring, Skåneleden Kust till Kust och Blekingeleden). Numera alltså från ”Dronningens by” till ”Kung byxlös stad” (Köpenhamn – Kalmar).
Information om leden: Inte helt lätt att få grepp om Kalmarsundsleden. Tre kommuner är inblandade i leden nämligen Torsås, Kalmar och Mönsterås. Mönsterås kommun verkar vara gökungen i sammanhanget (finns med men ändå inte) – problem med markägare?
Vi utgick från ”Vandra och cykla på Kalmarsundsleden” som finns att ladda ner som PDF på kalmar.se
På de 48 sidor som dokumentet innehåller (augusti 2022) finns inte Mönsterås med. Beskrivningen omfattar sträckan Brömsebro till Haraldsmåla och det var denna sträckning vi vandrade.
Första veckan (fyra vandringsdagar) gick vi Brömsebro till Kalmar och några dagar senare vandrade vi från Haraldsmåla till Kalmar (vid södra gränsen mellan Mönsterås kommun och Kalmar kommun).
Kalmarsundsleden PLUS:
+Lätt att komma till starten för vandringen – i båda fall buss från resecenter i Kalmar till Brömsebro resp. Haraldsmåla jämte E 22.
+ Flera havsnära delar
+ Ängsmark med ekhagar – Ölandsbron i bakgrunden
+ ”Infarten” till Kalmar speciellt söderifrån – havsbad, rekreationsområden och en vacker stadskärna
+ Välskötta gods och gårdar (ex. Hossmo säteri och Värnanäs gods)
+ Det var tillgång till och säsong för björnbär – härliga mellanmål
+ Väl markerad led (gäller främst i Kalmar kommun). Torsås innehöll några onödiga 500 m (ingen skyltning – ”leden går nog åt detta håll” – gå 250 m och konstatera att vi gissat fel).
+ Ekenäsviken – trevliga människor, tillgång till vindskydd, vatten och toa, havsbad – ett toppenställe!
+ Kraftiga och vällagda stenmurar vid bl a Ljungnäs
– Vattentillgång? Ingen information om var/hur vandraren löser behovet av vatten. Räddningen blev campingplatser och givmilda fritidshusägare. Vårt vattenfilter kunde vi inte använda (uttorkade eller stillastående vattendrag).
– Oregelbundet förekommande vindskydd (som oftast saknade vatten och toa). Gardera med tält på denna vandring
– Getingbo i två vindskydd!
– Ingen återkommande och tillförlitlig avståndsangivelse
– Etappindelning saknas
-Hembygdsfantasterna vill visa upp allt sevärt och lite till. Det fick till följd att vi ”snurrade runt” i några byar km efter km utan att komma närmare slutmålet för dagens vandring.
– Varför inte enhetlig markering med orangefärgad pil vid vägdelning – fanns i Kalmar kommun men inte i Torsås
Bänk för oss som reser till fots
Boendet ömsom i ”Chateau Hilleberg” och i vindskydd.
Vi välkomnades av Kalmars härliga stadskärna och av Kalmar slott både när vi kom söderifrån och när vi kom norrifrån.
Kalmarsundsleden är väl värd att vandra men det finns anledning för berörda kommuner att ta del av Nationellt ramverk för vandringsleder – se: https://tourisminskane.com
För oss blev vandringen på Kalmarsundsleden ett test på om vi fortfarande orkade med en veckolång vandring med full utrustning (tält, mat, kök m m) trots att vi båda passerat 70. Resultat: Vi hänger fortfarande med!
Etapp 3, 4 och 5 (Östafors – Halens camping, Halens camping – Trulsebodas Brunnspark, Trulsebodas Brunnspark – Mörrumsån finns på dokumentet Blekingeleden på väg till Kristianopel: https://www.bergtagna.se/category/aktuellt/
Några fakta om Blekingeleden:
Femton etapper, kortaste etappen är 9 km och längsta 30 km.
27 mil totalt från Sölvesborg till Bröms norr om Kristianopel
Vi vandrar 10 etapper och 192 km. De föregående etapperna hade vi klarat av via endagars vandringar hösten 2020.
Start vid Mörrumsån/Åkeholm och slutmål i Bröms.
Att ta sig till starten för vandringen (som ligger mitt ute i ingenstans): Tåg från hemmet via Hässleholm till Karlshamn. Buss till Svängsta, sedan kompletteringstrafik till Åkeholm (Blekingetrafiken!).
I ryggsäckarna (cirka 12 resp. 15 kg) hade vi: Torkad mat för 10 dagar, Primuskök, tält, sovsäck och kläder för svenskt svalt sommarväder.
Minst 2 L vatten plus back up av vattenrenaren Life Straw som fungerade till belåtenhet. Elektronik: Powerbank plus solpanel (410 gr). Det hade fungerat enbart med powerbanken.
Guidebok: Vandra Blekingeleden Calazo förlag (Onödigt tung, 370 gr, på grund av mycket ovidkommande kringinformation).
Synpunkter på Blekingeleden: Vi gick leden etapp för etapp enligt den indelning som finns. Men två etapper på 30 km känns inte bra även om det fungerade för oss. Dela dessa etapper och se till att alla etappmål har vindskydd och vattentillgång (och givetvis toa).
Möjligheten att proviantera var begränsad. 2 + 2 km promenad i Ronneby för inköp på Willys uppdaterade vårt skafferi. Att lämna leden och bege sig till Fågelmara för proviantering kändes inte rimligt.
Om våra övernattningar – fyra nätter i tält, fyra nätter i vindskydd varav två nätter med sammanhängande störtregn, en natt på Ronneby Brunn (välförtjänst lyx), en natt i campingstuga i Kristianopel.
Etappstopp Persgärde
Då vi nådde etappmålet kunde vi oftast ta ett uppfriskande dopp i sjö eller hav.
Kantarell toast fyra kvällar på raken! Sen blev det plockförbud!
Kosttillskott: Fyra dagars kantarellplockande innan vi införde kantarellstopp för att undvika ensidig kost i form av smörstekta kantareller. Blåbär, lingon, björnbär och hallon lyfte morgongröten och gav oss många goda mellanmål.
Efter några dagar blev det ”plockförbud”!
Vi var dagliga amatörplockare men såg också ”yrkesplockare”
Förutom vad leden bjöd på i form av svamp och bär bestod vår meny av rågflingegröt med mjölk (torrmjölk Nestlé, Nido) och lite honung eller bär samt en kopp the till frukost. Förmiddagsfika: kaffe, hembakat bröd med mjukost. Lunch: Varma koppen, knäckebröd, frukt/grönsaker (hemodlade tomater och gurka fanns i packningen liksom grannens goda morötter).
Under eftermiddagen åt vi torkade äpplen och jordgubbar. Torkade jordgubbar har en mycket intensiv smak, går fort att torka i tunna skivor.
Kvällsmat: Olika sorters grönsaksgrytor med nudlar, varierade smaksättningar som ädelost, ölkorv, rökt skinka, kokosgrädde. Pannkakor med varma koppen blåbär/hallon utrört i halva mängden hett vatten.
Kantarellerna stekte vi i ghee liksom pannkakorna.
Visst tar det lite tid att torka och förbereda mat för många dagar men det blir så mycket godare och billigare än köpt turmat, samtidigt känner vi en tillfredsställelse av att veta vad det är vi äter eftersom de flesta grönsakerna var hemodlade.
Raka besked om vad som gäller för dem som inte själva begriper!
Naturreservat – det finns 114 naturreservat i Blekinge. Det kändes som vi kom i kontakt med flertalet. När vi hade lämnat ett kom vi ofta direkt in i nästa. Så var det under etappen Skärsviken till Alljungen i vart fall innan vi kom till en 5 km ”raka” där leden följer Nättrabyån.
Bland de vackraste var Södra Brunnsskogen söder om Ronneby som vi gick igenom innan vi kom in i Brunnsparken.
Ett betydande mentalt och fysiskt kosttillskott vid Pensionat Järnavik!
Bräkneån
Blekinges åar: Mörrumsån (kronjuvelen av Blekinges åar), Mieån (rinner ut i Karlshamn),
Bräkneån, Nättrabyån, Ronnebyån, Listerbyån och Lyckebyån.
Djurliv: Mygg i begränsad omfattning, fästingar (rikligt förekommande – se till att ha vaccinationsskydd) getingar (bodde i samma vidskydd som dem i Långasjönäs), Kronhjort (i hägn), vildsvin (?) (någon hade samlat ihop en massa kattmat vid ett vindskydd). Ett för oss obekant djur (vildsvin?) lockades av detta vid nattligt besök), havsörn (strax före Kristianopel), rådjur, hare, häger och andra sjöfåglar, ekorre, snok, kopparorm, huggorm, grodor och grodyngel och många fler.
Fler naturliga stopp typ ”Per August källare” efterlyser vi! Var finns byns ljugarebänk? Det blev för många raster för fika i blöta diken. Vid halvdåligt väder är det mer komplicerat att hitta en bra plats för ett fikastopp.
Johannishus slott och dess ägor (mer än 8000 ha) sträcker sig från kusten och norröver. Under etappen mellan Ronneby och Skärsviken träffade vi på skyltar som visade att marken tillhör Johannishus.
Plister (?)
Cikoria (kaffesubstitut under kriget)
Solnedgång vid Älmtasjön – en favoritrastplats
Människor vi mötte: Två vandrare varav en gick flera etapper. Två kunniga personligheter i Kristianopel, en fågelkunnig och en lokalhistoriskt bevandrad. Tack för en trevlig pratstund! Kvinnan vid rastplatsen Persgärde som erbjöd dricksvatten och laddningsmöjligheter för telefon m m. Tack!
En av ledens behållning var variationen mellan skog och öppen odlingsmark
Hästräfsa – annars såg vi många exempel på rationellt jordbruk speciellt etapperna före och efter Ronneby
Vackert beläget vindskydd vid Älmtasjön.
Nästan alla vindskydd låg nära en insjö. Vackras var denna plats vid Älmtasjön inte långt ifrån Kättilmåla (30 km från Kristianopel) 42 km från ledens slutdestination i Bröms
Leden var bra markerad. Dock gillade vi inte att Karlskrona hade för små och bleka markeringar jämfört med kommunerna längre västerut
Ladugårdsdekoration utanför Kristianopel
Havet i sikte innan Kristianopel
Framme vid havet – Kristianopel vilken pärla!
Bröms – längre går det inte att komma österut på Blekingeleden
Hem kom vi via Blekingetrafiken (buss) Bröms – Kalmar och tåg Kalmar till Skåne
Foto: Tomas Lovèn – taget vid Skåneleden Göta Bruk öster om Osby
Vandringen blir en repris på Skåneleden Kust till Kust som vi gjorde redan på 1980-talet. Ingen vandring i Alperna denna sommar! Vårens/sommarens vandring går under arbetsnamnet ”Le petit Traversèe des Suede sud” (249 km och försumbar höjdskillnad) och anspelar på franska GR 5 som kallas ”Grand Traversèe des Alpes” (C:a 700 km och 40 000 höjdmeter) som vi slutförde 2017 .https://www.bergtagna.se/vi-slutfor-grande-traversee-des-les-alpes-houches-till-tignes-le-lac/
Såhär gjorde vi:
En eller två etapper åt gången. Först Osby österut till Sölvesborg och därefter Osby och åt väster till Båstad/Torekov.
Bil med cykel till dagens etappmål där cykeln lämnades. Sedan bil till etappstarten. Vandring och efter avslutad vandring cykling för att hämta bilen.
Osby – Glimåkra 18 km
”I fördjupningen i stenen fanns alltid vatten. Djuren drack där när skogsmarkerna betades”
Grydekull nära Sissas stuga vid gränsen mellan Ö Göinge kommun och Osby kommun.
Denna typ av km skyltar finns bara på Osbys etapper
Omdöme (vår subjektiva uppfattning om hur etappen är skött av resp. kommun). Etappen Osby – Glimåkra i gott skick – väl markerad
För övrigt anser vi att etappen är ett ”Göinge i koncentrat” i positiv bemärkelse. Tyvärr har leden allt mer flyttats från stig i skogen till grus- eller skogsväg. Denna etapp inget undantag.
Men varför har inte Ö Göinge skapat ett vandringscentra utifrån Trollacenter och de härliga Trollabackarna som knyter an till Skåneleden?
Glimåkra – Vesslarp 19 km
”Orienteringstavla” Svenarp någon km från Glimåkra
Välskött etapp och ett vackert och välutrustat vindskydd i Vesslarp.
Vesslarp – Brotorpet 13 km
Tre kommuner möts här, Olofström, Kristianstad och Osby i ”Harry Martinssonland”.
Nytebodaskogen ett naturreservat med urskog – här ska skogen sköta sig själv (till glädje för granbarkborren)
Lövsprickning på gång för boken
En väl markerad och sjönära etapp – ännu har vi inte mött en enda vandrare så det är lätt att vara distanserad!
Brotorpet – Bökestad 13 km
Välkommen orienteringstavla (vid Brotorpet) men för sällan förekommande!
Vi är halvvägs till Sölvesborg och klagar inte på markeringen av denna del av leden.
Mellan Immeln och Filkesjön
Lättgången och vattennära etapp som är i ”ok” skick
Bökestad – Östafors 9 km
Rastplatsen vid Östafors intill Holjeån
Vildmarksetapp! Men på denna etapp möter vi de första vandrarna! Alltså mer än 50 km utan mänskligt möte med undantag för en trevlig markägare innan Vesslarp.
Lätt kuperad bokskog nära Bökestad
Vi anser att etappens markering är ok men att avvikelseskyltningen brister emellanåt och att ”fel” väg borde markeras så att man inte råkar gå någon km förgäves vilket blev fallet under denna etapp
Östafors – Grundsjön 16 km
Vandring på grusväg på väg till Ryssberget
En av vandringens höjdpunkter – Ryssberget och bokskogen!
Grundsjön
Grundsjön – Sölvesborg 14 km
Ryssberget är en skogbeklädd urbergshorst längs gränsen mellan Skåne och Blekinge. Den sträcker sig från Sölvesborg i söder till Jämshög i norr. Högsta punkt är 157 meter över havet och med sin bredd på cirka sju kilometer är Ryssberget ett omtyckt besöksmål. Bokskogarna här hör till de största i Sverige. Wikipedia
Julgran i ett kalhygge!
Sten och blandskog och inte bara bok på Ryssberget
En av de bästa etapperna ur vandringssynpunkt men slarvigt med markeringarna vid riktningsförändringar. Pilskyltar saknades eller låg påmarken!
Osby – Sölvesborg (102 km) är klart. Nu siktar vi mot Västkusten och börjar med Osby – Verum 24 km
De stora Göingeskogarna väntar oss
En välmarkerad etapp så länge vi är i Osby kommun. Innan Hörlinge går leden ut på landsvägen Osby – Verum (Hässleholms kommun). Denna kommun verkar försumma det som finns utanför Hovdala. En översyn av sträckningen som går i Hässleholms kommun behövs.
En liten avvikelse vid vägskylten Hovgården gör att man hamnar på en trevlig liten led (c:a milen) som heter Vieåleden
Verum – Vittsjö 12 km
Djupa raviner mot Vieåns dalgång och välskött lövskog innan vi kommer till Mölleröd
Vieån vid Mölleröd
Mycket vatten på denna sträcka – Vieån, Malmsjön och Vittsjön
Vittsjö – Hårsjö 12 km
På denna och kommande etapper såg vi massor av Digitalis!
En lättgången etapp på stig och grusväg
Hårsjö – Lärkeholm 20 km
Hjortronblom Stora Mosse – Örkelljunga
Leden är föredömligt skött i Örkelljunga kommun
Koarp – Brammarp 17 km
Vi vandrar mest på skogsvägar genom obebyggda områden. Men också mossar och stigar förekommer. Efter c:a en timme passerar vi Hallands högsta punkt, Högalteknall, 226 m ö h men vi märker inte så mycket av att vi är på Hallandsåsen. Skogen begränsar sikten.
Snibe Stua – 200 m ö h
Brammarp – Båstad 12 km
Tunnel för vandrare och vilt under E 6:an nära Brammarp
När vi passerat Europaväg 6 väntar asfalt och åter asfalt nästan hela vägen till Båstad med undantag för: Älemosse som sträcker sig fram till byn Lya och den (från Hallandsås tunneln) beryktade Lyabäcken (som vi dock inte såg skymten av).
Här kommer vi på Bjäreleden. Inget i skyltningen tyder på detta. Vår 23 år gamla karta ”lurade oss” till vänster. För sent upptäckte vi vårt felsteg och slösade bort några km innan vi gick gamla riksvägen och kom mot den stora torvmossen.
Älemosse – skönt att slippa asfalt en stund!
Havsutsikt under de sista km innan vi når Båstad!
Ett sommarfagert Båstad väntar för två trötta och hungriga vandrare. Dagens vandringsranson blev c:a 35 km (Koarp – Båstad – Norrvikens Camping plus 4 km fel väg) + 28 km cykling mot och uppför åsen för att hämta bilen.
Båstad – Torekov (förbi Hovs hallar) 24 km
Två etapper som vi gör till en. Båstad har välskötta etapper men skilj mellan
Kust till Kust och vandringen runt Bjäre! Måste leden in genom Båstad och snurra runt i villakvarter? Kommer vandraren österifrån kan man förmoda att det är proviantering som har högsta prioritet och inte att så fort som möjligt komma till strandpromenaden
Mindre stig med eller utan havsutsikt gällde för det mesta från Båstad till Hovs hallar
Från stig till väg innan vi når den havsnära vandringen mellan Hovs hallar och Torekov
På sträckan mellan Hovs hallar och Torekov möter vi fler vandrare än på alla övriga etapper tillsammans. Dock är bara ett fåtal ”flerdags vandrare”
Toppenväder, havsnära och lättgånget! Vad mer kan vi önska de sista 8 km (av totalt 249 km) innan vi når Torekov – Hallands Väderö i bakgrunden
Varför Ligurien: Sommaren 2018 vandrade vi till Menton vid gränsen mellan Frankrike/Italien på GR 52. Vi sökte en naturlig fortsättning österut och fann då Alta Via dei Monti Liguri (AV). AV startar i Ventimiglia. Leden består av 23 etapper (44 etapper enligt ledens officiella hemsida) med start i Ventimiglia och slut i Cerpana. Vår avsikt var att vandra 9 av 23 etapper (de s k Alpetapperna) men vi förkortade vandringen till de fem första.
Med tanke på att vi i år är i snitt är 70 år sökte vi också en vandring med mer måttlig kupering än vad vi genomfört tidigare år!
Guidebok: Ligurischer Höhenweg Alta Via dei Monti Liguri av Sebastian Thomas (Conrad Stein Verlag). Obs guideboken är tyskspråkig och från 2012!
Kartor: Vi beställde kartor från Club Alpino Italiano (CAI) och använde Carta dei sentieri 1:50 000 – La Provincia di Imperia
Ryggsäcksmenyn – Saras förberedelser för en veckas självförsörjning – En resa börjar med förberedelser! Under våren och försommaren har jag mest friluftsmat i mitt sinne. Att komponera menyer, tänka ut och införskaffa ingredienser genom inköp hos vår lokala handlare och allra helst att gå ut i vår trädgård och skörda grönsaker upptar mycket av min tid.
Under våra vandringar äter vi omväxlande egentorkad mat eller på rifugios. Den egentorkade maten är i stort sett vegetarisk.Jag har inte helt kommit över ”nojan” att egentorkad animalisk mat kan bli dålig.
För att orka med långa tuffa vandringsdagar så startar vi alltid tidigt på morgonen med en rejäl portion rågflinggröt med honung. Under den första veckan tar vi även en smörgås av medhavt bröd från Urshults bagaren eftersom detta bröd håller bra och inte innehåller konserveringsmedel (vi är inte sponsrade av bagaren men de är väl värda att nämnas). Resterande dagar blir det knäckebröd alternativt inköpt bröd om det har getts möjlighet att handla.
Ungefär en gång/timma stannar vi till för att dricka, viktigt även om man inte känner sig törstig.
Vid lunchtid blir det gärna varma koppen, bröd och kaffe.
Är det en riktigt jobbig dag då det går åt mycket kalorier kan det bli pannkakor med lite sylt alternativt med torkad frukt.
Egentorkade ägg, mjölkpulver, mjöl och salt har vi packat i plastpåsar . Enkelt och behändigt, bara att vispa i vatten, låta stå en stund och sedan steka. Steker gör vi i ghee.(skirat indiskt smör som är hållbart även i rumstemperatur, kan även bres på brödet.)
Lite eftermiddagsfika är aldrig fel, en kopp kaffe med tilltugg i form av bröd dessutom gärna lite torkad frukt, mango, hemtorkade egenodlade äpplen och jordgubbar.
Direkt vi stannar på eftermiddagen för att slå läger så lägger vi dagens middag i blöt.
Inför vandringen har jag först snabbt förvällt och sedan torkat purjolök, morötter, broccoli, förpackat i påsar, lagom till en måltid. Grönsakerna kompletteras med pasta och kryddor till en smaklig gryta. Har även torkat grönmögelost och oliver. Är inte helt nöjd med den torkade ädelosten då den tappade mycket i smak. Ost, oliver, mjölkpulver, mjöl och kryddor får samsas i en påse tills det är dags att tillaga en pastasås.
För att inte bli helt utan proteiner så kompletterar vi ofta måltiden med torkad rökt korv. Gjorde även en sojafärssås med massor av goda kryddor och grönsaker, såsen torkades i varmluftsugn, smakade bra till pasta.
Övrigt: Vi visste att delar av Ligurien drabbades av ett oväder förra hösten. Det medförde att vissa delar av leden hade en alternativ sträckning. Denna framgick (dock bara delvis) av de kartor vi skaffat via CAI.
4/8 Ventimiglia till Rifugio ”Alta Via”
Uppladdning inför vandringen på en camping i Ventimiglia
Så vackert, så brutalt, så hett!
Efter grötfrukost kl. 6 drar vi iväg från Ventimiglias camping vid 7 snåret. En transportsträcka genom staden sedan brant uppför. 14 km väntar oss idag med 800 meter upp och 400 ner. Låter överkomligt men 30 gr värme och full packning (bl a 5 kg i vår matpåse = mat för en vecka och 3 plus 3 liter vatten = cirka 30 kg tillsammans) känns i början innan vi hunnit bli ”vän” med vår ryggsäck.
Asfaltbelagda gator övergår efter en stund i grusvägar och stigar
Naturen är karg och emellanåt ogästvänlig men tydligen är marken mycket bördig om växtligheten bara får vatten. Vi ser idag vinodlingar (ursäkta – vi fyllde på vårt vattenförråd vid en kran jämte ett fält med vinplantor!) äppelodling, fikonträd, tomat och citronodlingar och massor av blommor. Vi möter få vandrare och byarna vi passerar känns avfolkade. Vi ser inget av den ”agroturism” som denna led skulle befrämja.
Den växt vi såg mest av var rosmarin (t v). Så mycket att luften kändes mättad av doften från dennakryddväxt
Inte många meter av dagens etapp gick på slätt underlag. Behållningen var utsikten söderut mot Medelhavet och alla väldoftande rosmarin buskar längs stigen
För att komma till Rif. Alta Via måste vi avvika från den ordinarie AV-leden
4/8 Rif. Alta Via till Rif. Gola di Gouta
Vi är förvarande om obefintlig tillgång på dricksvatten under den 20 km långa etappen med 880 m upp och 180 m ner. Vi säkrade upp med fem liter totalt plus en termos med kaffevatten. Början på dagens vandring gick på en flera km lång ”slakmota” som i början var en anslutningsväg innan vi kom in på den ordinarie AV-leden.
Skog och svalkande skugga när vi lämnat vin- och fruktodlingarna
Underlaget för dagen var i början grusväg. Märkningen av leden var AV i rött och vitt och den var nästan alltid ok såhär långt. Varje km fanns en km-skylt som också underlättade orienteringen. Viss förvirring uppstod när vandringsleden och MTB-leden hade olika sträckning. Leden var nämligen skapad både för vandrare och cyklister. Under dagen mötte vi ett fåtal vandrare och några MTB-cyklister. En av vandrarna , som vi bekantade oss med, var en ung italienare som skulle gå hela vägen till Santiago di Compostella via bland annat leden GR 51, som också kallas Medelhavets balkong.
Denna typ av skyltning var ofta mer förvirrande än informativ. Skyltarna var inte sällan genomruttna och angav riktningen till bergspass och toppar som inte fanns angivna på vår karta eller i guideboken.
Vi gick långa stycken på gränsen mellan Frankrike och Italien. Dessa gränsstenar förekom frekvent
Vi passerade en mängd försvarsanläggningar från främst första världskriget
Denna dag är vår 46:e bröllopsdag och den firar vi på kvällen på Ristorante Albergo Gola di Gouta. Vi avstår från ”ryggsäcksskafferiet” och avnjuter i stället en fyrrättersmiddag på hyttans utmärkta restaurang: Bruschetta med hackade tomater, lök, persilja och lite olja, pizzabit och en alldeles underbar squashbiff, därefter en rejäl bit lasagne, till huvudrätt köttgryta med ratatouille, ett väl moget päron och en stort stycke ost avrundade måltiden. Allt smakade fantastiskt utom varmrätten som bestod av getkött. Vårt tält var granne med hagen där de ännu inte uppätna små getterna huserade!
5/8 Gola di Gouta till Rifugio Allavena
Vi bunkrar upp med 4 x 1,5 liter flaskvatten. Konstigt nog var kranvattnet på Gola di Gouta inte drickbart
Fördelat på våra flaskor såg dricksvattenförrådet ut såhär när vi startar dagens etapp
Under dagen går vi genom växlande natur. Körvägar genom lövskog, branta stigar upp och ner för två bergspass, stigar över alpängar och stigar runt exponerade bergssidor med fasta vajrar. Tyvärr känns det som underhållet av leden försämras för varje dag. Glest med AV-markeringar främst vid stigdelningar och bergshytter som står angivna i guideboken visar sig vara nedlagda. Dagens upp (900 m) och ner (650 m) och längd (16 km) utökades när vi förgäves gick till Rifugio Grai (visade sig vara stängd). Istället måste vi avvika från leden och gå brant ner nästan 500 höjdmeter till Rifugio Allavena.
Ofta är det torrt och avbränt så här års men prunkande grönska omgav oss på många bergsängar. Vattenpölar på vägar och stigar tyder på att det kommit skyfall på sistone
Fårskötsel med en av få bosättningar och krigsruiner
En av få ”luftiga passager”
Under dagen var vi uppe på flera ”collar”, som högst c:a 1900 m. Grusvägen övergick då till stenig stig eller branta klipphällar
Även denna vandringsdag kunde vi emellanåt skymta Medelhavet söderut samtidigt som landskapet blir allt mer Alpint.
Ändå: Härlig och emellanåt karg bergsmiljö tidvis med utsikt över Medelhavet men också över mindre snöfläckar på bergens norrsidor!
Dagens strapatser kräver ett stort intag av kolhydrater. Därför passar pannkakor med sylt perfekt som middagsmat.
6/8 Rifugio Allavena till Rifugio Terza – upp på Liguriens tak!
Den branta stig som ledde till Rif. Allavena och som avslutade gårdagens vandring måste vi nu gå åt motsatta hållet innan vi efter en timme når upp till jeepvägen där vi åter är på AV
Dagens etapp (18 km, 1150 m upp och 630 m ner) går efter den första branta uppgången fler km på lättgången jeepväg. Målet för dagen skulle vara Rif. San Remo men vi fick av mötande vandrare besked om att den hyttan var nerlagd. Istället var det Rif. Terza som gällde.
Dryg, mödosam och brant vandring upp till Monte Saccarello, 2200 m (med en frälsarstaty på toppen). Belöningen var en härlig utsikt över dalar i tre väderstreck!
Monte Saccarello var en av vandringens höjdpunkter. Tyvärr hann vi inte njuta av utsikten från bergets topp mer än kortvarit. Moln och dimma vällde in över berget så vi valde att gå vidare mot Rif. Terza (CAI_hytta) som bara låg en halvtimme bort.
På dagens vandring hörde och såg vi murmeldjur. Annars märkte vi inte av Liguriens djurliv bortsett från en del småfåglar.
7/8 Rif. Terza till Colle di Nava
För att inte tulla för mycket på vårt ”ryggsäcksskafferi” väljer vi att äta middag på hyttan, Rif. Terza. En god och vällagad måltid som bestod av en rejäl tallrik med olika charkuterier, ostar och bröd, därefter en jättetallrik gnochi och pesto, huvudrätt strimlad biff med ratatouille, måltiden avrundades med pannacotta och blåbär. Vi unnar oss också en övernattning på hyttan och får tillfälle att vädra och torka vårt Chateau Hilleberg och ladda telefoner och solcellsladdaren. Denna vitala pryl (solcellsladdaren) var ett nyköp inför denna vandring men blev en besvikelse. Dag efter dag hängde den på ryggsäcken i flödande sol utan att den tillgodogjorde sig energi som solen frikostigt erbjöd. Fulladdad efter en kort stund med två hål i väggen men bara en markering (av fem) efter en lång dag i solen!
Det kändes både lyxigt och välförtjänt med en övernattning med halvpension på Rif. Terza. Stort ”cred” till kocken som tillagade en fyrarätters middag av hög italiensk klass.
Lättgånget på balkongstig den första timmen efter Rif. Terza
19 km idag men relativt ”snäll” höjdprofil. Upp bara 230 och nedåt 1380 m.
Km skyltning var den markering som var pålitligast
Vi är på väg ner i dalen på en stig som emellanåt är helt igenväxt
Efter denna skylt upphörda all markering under 4 – 5 km
Med hjälp av kartan kom vi ändå fram till Colle di San Bernardo. Innan vi nådde byn passerade vi en sträckning där ovädret förra hösten hade spolat bort vägen.
Efter den lila byn Colle di San Bernardo följde vi en stig som till och från korsade en bilväg. Efter någon timme var vi framme i Colle di Nava.
Utemuseum, första världskriget, i Colle di Nava
Egen uteplats fick vi på campingen i Colle di Nava!
8/8 Vilodag i Colle di Nava
Efter fem långa vandringsdagar bestämmer vi oss för en vilodag i den lilla byn Colle di Nava. Att utforska Nava går fort. Den består av ett par campingplatser, några baren, en butik och ett hotell. Den ligger strategiskt vid bilvägen mellan provinshuvudstaden Imperia (c:a 45 km) i söder och storstaden Turin 100 km norrut.
Några vandrare ser vi inte till förutom ett gäng som ska göra dagsvandring från hotellet. En stor del av dagen ägnar vi åt att leta efter röd vit markering (som verkar leda till allt och inget) och AV-markeringar. Efter mycket sökande och frågande hittar vi den förmodade AV-leden (dock utan AV-markeringar).
Colle di Nava ligger i en dalgång omgiven av skogsbeklädda bergssluttningar. Det är lätt att inse att dessa trakter drabbades hårt av ”Italiens Gudrun” 2018
9/8 Colle di Nava till …………………………
Iväg från campingen strax före sju. Vi följer den igår väl rekognoserade vägen/stigen ut från Colle di Nava. En bit in i skogen ser vi hoppfulla AV-markeringar och dessutom 73 km skylten (från Ventimiglia räknat). Med alla avvikelser till och från hytterna (som oftast inte låg vid AV-leden) har vi avverkat ett 90-tal km.
På den allt mer oframkomliga stigen får vi snart dåliga vibrationer. Under en lång stund kliver vi över, under och emellan nedfallna träd. Också vida svängar utanför den röd/vit markerade stigen försökte vi med. Ju längre vi pressar oss fram och uppåt på stigen ju större trädkaos möter vi. Vi inser snart att det inte är framkomligt utan direkt farligt så vi bestämmer oss för att vända och ta oss ner till byn.
Eftersom vi inte litade på att leden var i gångbart skick längre fram var det ett lätt beslut att avbryta här. Vi visste att AV-leden var stormskadat längre fram och vi hade också alternativa stigar inritade på våra kartor men trenden var uppenbar för oss: Ju längre vi kom på AV ju sämre var skicket på leden!
Beslutet underlättades av att vi haft en fantastisk vandringsvecka som innehöll det mesta som vi hoppades få uppleva. Nu väntade nya äventyr:
Promenader på en timme eller längre som vi gjorde efter att ha Lämnat Ligurien och AV (Alta Via):
– Vattennära promenad i Imperia
– Följa floden i Sospel
– Runt sjö och flod i Breil sur Roya
– Från Italiens gräns via Menton (Frankrike) till Monte Carlo
– Nietzsches stig – från Eze sur Mare till Eze Village tur och retur
När vi kom till Imperia övergår vi från vandring till promenad. Vi följer strandlinjen förbi marinan, flera badplatser och strandnära restauranger och barer på vår väg till campingen i västra delen av staden.
Vårt ”Chateau Hilleberg” platsade väl på den lilla gemytliga campingen i Imperia, Camping Eucalyptus.
Tips på promenad i Imperia:
Gå strandnära på västra sidan av floden som delar staden. Du kommer då i kontakt med marina och badplatser (kolla noga vilka som är ”public”) och ett rikt utbud av cafeer, barer och restauranger. Gör en avstickare ut på piren som är halvannan km lång. Porto Maurizio, gamla staden, ligger på en kulle norr om promenadstråket. Många trappsteg men värt mödan.
Promenader i närheten av Nice:
Med tåg från Nice är det lätt att åka längs Frankrikes och Italiens kustband både österut och västerut. Som framgår av skissen över lokaltåg går det utmärkt att åka till näraliggande bergsbyar. Sospel, som du når på en knapp timme från Nice, har blivit en av våra favoriter.
GR 52 passerar Sospel men den som föredrar kortare promenader kan välja att följa floden La Bèvèra som rinner igenom byn. Följ den antingen österut eller västerut för promenader på max en timme.
Med hjälp av kartan IGN 3742OT och skyltade/markerade leder går det att utgå från centrala Sospel och göra kortare eller längre promenader åt skilda väderstreck.
En större utmaning är att vandra GR 52 till Menton/Garavan. 1170 meter upp och 1520 ner. Ett svettigt endagsprojekt!
Interiör från kyrkan i Sospel
Le Pont Vieux – Bron över floden La Bèvèra och det medeltida tullhuset
Lättsam promenad längs floden La Bévèra i Sospel
Brel sur Roya (vid floden Roya) når du på en kvart med tåg från Sospel.
Floden Roya flyter genom staden och bildar en liten sjö som lämpar sig för en rundvandring. En 1700- tals kyrka och ett kapell (som används till konstutställning) finns vid stadens lilla torg.
Promenad från Italien (nästan) via Frankrike till Monte Carlo
Att gå strandnära har en speciell tjusning. Att det är Medelhavets strand och att platsen är där tre länder möts gör inte saken sämre. Vi valde att åka från Nice till Menton (hade vi fortsatt några minuter österut till stationen Menton/Garavan hade denna halvdagspromenad innefattat några steg även i Italien).
Start med förmiddagskaffe i Menton – Gränsen till Italien ligger bara någon km österut nära Garavan, där vi förra året nådde Medelhavet vid vår vandring på GR 52
Vi följer strandpromenaden ut ur Menton
Gammalt och nytt möts när vi promenerar ut vid den gamla stadsporten i Menton. Udden Cap Martin nästa!
Sentier littoral = stig vid strandlinjen – alltså bara ett par timmars promenad till Monte Carlo
Fortsatt lätt promenad runt Cap Martin
Vi ser Roquebrune och Monte Carlo tvärs över viken. I Roquebrune passerade vi en staty av Josephine Baker. Se Wikipedia:
På 1940-talet köpte Joséphine Baker godset “Les Milandes” i Frankrike. Där bodde hon fram till våren 1969, då hon inte längre hade råd att behålla det och tillsammans med sina tolv adoptivbarn blev bostadslös i ett drygt års tid. Efter en succéshow i Monaco ordnade furstinnan Grace av Monaco en villa strax utanför Monte Carlo där Baker och barnen fick bo under resten av sina liv.
Framme i Monte Carlo! Efter ett dopp åker vi härifrån med tåg tillbaka till Nice
Eze – promenad på Nietzsches stig
Från Nice kommer vi med tåg till Eze sur Mer på en halvtimme
Framme i Eze sur Mer lämnar vi stationen och passerar den livligt trafikerade vägen. Till höger finns tydlig skyltning som visar var Nietzsches stig börjar – Chemin de Nietzsche
Men vem var Friedrich Nietzsche, 1844 – 1900? Tysk filosof som kanske är mest känd för verket ”Sålunda talade Zarathustra” och för begreppet ”Övermänniska”. Han vistades under 1880-talet en längre tid i Medelhavsområdet bland annat i Eze.
Vägen (så småningom stig) går brant uppåt under två km och knappt 500 höjdmeter. Något mitt emellan högklackat och. vandringskängor är lämpligt att ha på fötterna (Gärna sandaler eller joggingskor) under den 60 – 90 minuter långa promenaden. Viktigast är att ge sig tid att vända blicken bakåt mot Medelhavet!
Ju högre upp ju bättre panoramautsikt över Cote d`Azur – en vattenflaska är det enda du behöver bära med dig under högsommaren
Väl uppe i den medeltida byn Eze Village möttes vi av trängsel på gator och gränder och av ohejdad kommers (bland annat ett berömt parfymeri). De flesta turister hade bussats upp till Eze eller åkt bil.
Bara ett fåtal hade gått stigen upp till Eze och ännu färre valde som vi att gå stigen även tillbaka
Efter 45 minuter är vi tillbaka vid stationen och använder väntan på tåget till ett dopp i Medelhavet
Under tre veckor på Franska och Italienska Rivieran (och Liguriens berg) hann vi med både en knapp veckas bergsvandring och flera (ofta vattennära) promenader. Maten var viktig för oss och de kulinariska höjdpunkterna var ett par middagar på Liguriska bergshytter. Men inte långt efter kom egentorkad mat tillagat på vårt lilla Primuskök gärna med ett glas gott lokal vin
1000 höjdmeter ner innan vi når Medelhavet. Vi skymtar hamnen i Nice.
Bakgrund: Sommarens vandring är vår 21:a högalpina vandring sedan starten med Tour de Mont Blanc 1997. Vi inledde vår ”vandringskarriär” sent. Bengt firade sin femtioårsdag i samband med premiärvandringen och Sara sin några år senare när vi för första gången vandrade i Nepal. Vi är således nu plus/minus 70 vilket förklarar ett visst gnäll i texten nedan över ett antal branta bergspass. Det hör också till saken att vi på senare år (och även i år) bar med oss allt som behövdes för tältboende (nio tältnätter). Dessutom var vi självförsörjande på mat under hela vandringen. Tillsammans bar vi cirka 30 kg.
Vi ser tillbaka på sommarens vandring på GR 52 med stor glädje men inser också att detta kanske var vår sista vandring över höga bergspass i svår terräng.
GR 52, den cirka 10 mil långa leden, ser du på kartan nere till höger. Tidigare har vi vandrat ”den enkla vägen” rakt söderut till Nice på GR 5 – se under vandringar 2008.
”Den hårda vägen” men också den spektakulära och högalpina är GR 52 som till stor del går genom nationalparken Mercantour i sydöstra Frankrike nära gränsen till Italien.
Transfer: Vi flög till Nice och tog buss till St Martin Vesubie. Därifrån gick en ”shuttel buss” till resorten La Colmiane där vi började vandringen.
Guidebok: The GR 5 Trail av Paddy Dillon, Cicerone Press
Kartor: IGN Carte de Randonnèe 3741 OT, 3741 ET och 3742 OT
Utrustning/mathållning: Bortsett från ett antal bergshyttor fanns det begränsade möjligheter till proviantering. Enda by/stad med ett visst utbud är Sospel då det återstår en lång dagsetapp till Medelhavet och Menton.
Vi hade utrustat oss för att vara självförsörjande. Under vandringen åt vi alla måltider utom en från våra egna ”ryggsäcksskafferi”. Vid två tillfällen införskaffade vi en ”pick- nic” korg från bergshyttan.
Frukosten bestod av rågflingegröt spetsad med lite honung samt en kopp the. Lunch: Urshultsbagarens grova danska rågbröd, Falu rågknäcke, rökt korv, ost, vatten alternativt kaffe.
Middagarna tillagades av egentorkade grönsaker som förstärktes med nudlar, vid två tillfällen stekte vi pannkakor vilka innehöll torkad helmjölk, hemtorkade ägg, mjöl, salt, vatten. Pannkakorna åts med lite sylt.
Mellanmål: hemtorkade äpple från egen trädgård, blandade nötter och naturligtvis vatten. Vi stannade till minst en gång/timma för att dricka då det under vår vandring var mycket varmt.
Vi sov alla nätter i vårt tält, Hilleberg Nallo även kallat ”Chateau Hilleberg”. Gastub till vårt Primus kök inhandlade vi i en friluftsbutik i Nice. Vi övervägde att vandra i Trailskor men lyckligtvis valde vi det trygga alternativen i form av Meindel och Hanwag.
Svårighetsgrad: Ingen ”Sound of Music vandring ”på lättgångna stigar i ett lätt böljande landskap. Mycket vildmark, få möjligheter till proviantering och ”steep and bouldery” (brant och stenigt) med inslag av ”steep scree” (rullgrus/rasbrant). Vid vissa passager övergick vandringen till ”scrambling”, dvs det var nödvändigt att använda ”alla fyra”. Begränsade möjligheter till vatten i synnerhet under senare delen av vandringen.
2018 – 08 – 08
Första dagen är en kombinerad resdag och vandringsdag. Allmänna kommunikationer, buss, tog oss från Nicetill La Colmiane, ett par km från ledens början i St Dalmas. Där går vi ut hårt med en storfika på lokal specialitet innan vi följer en asfalterad väg nedåt tills vi kommer in på GR 52.
Nästan dagliga åskskurar gör att blomsterprakten är riklig. Lavendel.
I morgon ska vi över bergspasset Col de Barns 2452 m som syns i bakgrunden
Det går brant uppåt vilket inte precis framgår av bilderna. Tryckande värme (kring 30 gr som vi haft i Sverige i sommar), sugande uppåt och fulladdade ryggsäckar. Nästan 1000 höjdmeter under eftermiddagen innan vi slår läger efter att vi passerat första ”collen”, Col de Veillos, 2194 m.
Till middag fixar vi pannkakor med rökt korv och bröd som tilltugg.
Vi hade informerats om att brandrisken inte var överhängande i detta område. Återkommande regn och åskskurar gjorde att växtligheten var frodig.
Även denna eftermiddag drar det över ett rejält regn med åska.
2018-08 – 09
Vi har lämnat vårt nattläger och är på väg mot Col du Barns, 2452 m.
Tidig start på dagen med grötfrukost 6.30. Fin morgon för vandring. Vi når Col du Barns efter en timme. Mellanmålet här blir återigen pannkakor. De smakar gott även på 2452 m och våra vandringskompisar på bergspasset blir avundsjuka på oss när de känner doften av nystekta pannkakor.
Innan vi når bergspasset passerar vi några små fjällsjöar.
På Col du Barns träffar vi andra vandrare som också är på väg söderut på GR 52 (men egentligen går leden hittills mest norrut och österut).
Mellanmål på Col du Barns – vi är nu i Parc Mercantour
Mycket sten och klippor gäller när vi tar oss upp men också ner från passet. Col du Barns bildar för övrigt gräns till nationalparken Mercantour som vi nu går in i.
Vi blir upplysta om att 1500 euro i böter gäller vid överträdelse av:
Eldningsförbudet
Tältförbudet (tillåtet 19 – 07)
Nedskräpning
Vi döper varje lättgången stig till ”Ryssberget”. Här ett kort avsnitt lätt stig innan vi når Le Borèon
I Le Borèon slår vi läger på anvisad plats en bit ifrån Gite de d ètape. Till vår förfäran driver en vallhund upp fem hästar på ”vår” äng! Stor kalabalik utbryter. Vallhunden försöker driva bort hästarna från platsen men de bara stressas att springa fram och tillbaka och håller flera gånger på att trampa ner vårt lilla tält där vi sitter och hukar och tycker det är riktigt obehagligt. Till sist kommer en kvinna med fem grimmor och lyckas få hästarna därifrån.
Kvällen tillbringar vi i Gite d ètape Le Borèon i sällskap med trevliga vandrare. Vi unnar oss också en smaklig middag för att inte tulla för mycket på vårt matförråd.
2018-08-10
Efter att vi lämnat Le Borèon på 1475 m går det stadigt uppåt. 1000 höjdmeter uppåt ska vi under någon timme innan vi når Pas des Ladres, 2448 m.
Dessa stilla stunder med fika och bergspanorama är nog det vi uppskattar allra mest under våra vandringar!
Det bär brant ner efter passet
Här jobbade man med att förbättra stigen. Orangefärgade påsar med lämplig sten har förmodligen levererats via helikopter
Lac de Trècolpas, 2150 m
Vi avslutat en kort vandringsdag i La Madone de Fenestre som förutom refuge (tillhörande det franska alpina sällskapet) också har en pilgrimskyrka. Vi besökte den under kvällen och hade förmånen att vara med om körens repetition inför morgondagens konsert. En sann musikalisk upplevelse!
2018-08-11
Ett tidigt adjö till det halvitalienska La Madone de Fenestre. Ser under morgonen flera chamois (stenget) och bouquetin (stenbock) på vår tidvis branta uppfart mot Pas du Mont Colomb, 2548 m.
Stigen övergår i ett parti stenklivande och klättrande
På väg upp till passet ser vi bergsklättrare på bergsmassivet i bakgrunden.
På väg upp mot Mont Colomb, 2548 m.
Mycket kliva och klättra (scrambling). Vår karta informerar om en ”hard part of hikingtrail” eller uttryckt på franska ”passage delicate”
Ett av flera snöfält som vi passerade igenom
Äntligen uppe på passet – vi har en brant nedgång framför oss.
Några enstaka vandrare möter vi. Annars har dalgångarna varit helt utan folk och bosättningar. Hytterna är i princip den enda bebyggelsen.
Stenbocken kliver obehindrat på den branta kraftverksmuren
Tältläger nära Refuge de Nice
2018-08-12
En av flera snöfält på vår väg upp mot högsta bergspasset, Baisse du Basto, 2693 m
Äntligen uppe på passet Baisse du Basto, 2693 m – här träffar vi ett trevligt par från Nice!
Mycket lösa stenar på vägen ner från passet
Snart dags för nästa pass, Baisse de Valmasque, 2549 m
Den mytomspunna dalen Merveilles längst bort i bild med Lac des Merveilles
På väg in i Vallèe des Merveilles, som är ett skyddat arkeologiskt område med flertusenåriga hällristningar. Men uppriktigt sagt så märkte vi inte så mycket av det annat än att vi inte fick använda våra stavar i detta område och att vissa stigar var förbjudna att använda utan guide.
Tältkompisar vid Refuge des Merveilles – de bjöd på lokalproducerat vin vilket var en riktig smakhöjare för vår Primustillagade middag!
2018-08-13
Kall och blåsig morgon. Vädret har slagit om under natten. Vi litar på vårt tält och övriga utrustning och beger oss iväg tidigt som vanligt. Hyfsat bra stig mot dagens första pass, Pas du Diable, 2430 m. Faktiskt första höga passet utan att behöva kliva och klättra på branta stenfält. Dock försämras vädret stunden innan vi når passet. Ett lätt regn övergår i kraftigt regn och vinden tilltar men sikten är fortfarande god.
Fram till nästa pass, Col de Raus, 1999 m, går stigen lyckligtvis nedåt vilket skyddar oss mot de starka kastvindarna. Det börjar också att åska. Ett kort stopp då vi ta på fleece och gortex plagg innanför regncapen blir nödvändigt. Sikten fortsätter att vara bra och stigen går ofta på en jämn stig högst upp på bergsryggen.
På stigen mot Col de Raus ökar vinden, temperaturen faller och regnet tilltar.
Vi överväger att gå i bivack men sikten är fortfarande bra och vi har ett bra skydd för regn och blåst genom våra förstärkningsplagg. Efter ett par timmar blir vädret långsamt bättre.
När vi kommer fram till Pointe des Trois Communes har vi att välja mellan att vandra till Camp D `Argent (med hotell/restaurang) eller att gå direkt mot Sospel och göra en freecamping på vägen. Vi väljer det senare. Ett skäl till att vi valde att gå mot Sospel var att markeringen plötslig uteblev eller i flera fall var saboterad (skyltarna och stolparna de satt på var nedrivna på flera ställen). Med stöd av karta, rödvita markering och med hjälp av en hygglig fåraherde kunde vi följa leden söderut. Mötet med fåraherden innebar också att komma i närkontakt med hans beskyddande fårahundar. Dessa var många och vaksamma och hade full koll på både oss och de tusentals fåren. Den sista fårahunden dröjde sig morrande kvar tre meter från stigen när vi passerade. Genom åren har vi lärt oss hur vi ska förhålla oss till vallhundarna.
Nu följde ett par timmars behaglig vandring först uppe på bergsryggen och senare ner mot en dalgång. Vårt nattläger slår vi upp i närheten av Baisse de la Linière.
Bivack högst upp på bergsryggen med utsikt över Medelhavet och Nice – detta upptäckte vi inte förrän vi skulle bryta lägret morgonen därpå.
2018-08-14
Vi är mindre än tre timmar från Sospel en liten stad med medeltida kyrka och kapell. Redan på 1200-talet spelade den en viktig roll i handelsrutten mellan Nice och Píèmont (den s k saltvägen). Vi besökte den redan under förra året och fann att den har mycket att erbjuda besökaren förutom ett svalare klimat än vid Rivieran.
Sospel ligger i dalen till höger på bilden
Behaglig ”crest”vandring (vandring på bergsryggen) som övergår i ett nästan oändligt antal serpentiner ju närmare vi kommer Sospel.
Skön stigvandring innan de branta serpentinerna tar över närmare Sospel
Sospel skymtar i dalen
De sista timmarnas vandring innan Sospel blir det vattenransonering. Vårt ”grundlager” med fyra liter vatten är nästan slut när vi når campingen i Sospel.
2018-08-15
Vi bestämmer oss för att stanna en dag extra i Sospel. Turen är på vår sida för det visar sig att det är en helgdag (Jungfru Maria himmelsfärd) med parad genom staden och festligheter med fyrverkeri på kvällen.
Floden genom Sospel är som ofta uttorkad på sommaren.
Den medeltida tullbyggnaden finns i anslutning till bron över floden. Stadens ”hembygdsförening” visade stolta upp byggnaden för oss och andra besökare.
St Michel katedralen i Sospel – barockkyrka från 1762
2018-08-16
En lång vandringsdag (20 km) med mycket upp (1170 m) och ner (1520 m) väntar oss idag. Sospel ligger på 350 m så det blir inga fler två tusenmeters pass.
Vi lämnar Sospel tidigt på morgonen men hinner göra en avstickare till bageriet för proviantering av bröd.
Dagen börjar med några timmars okomplicerad vandring på grusväg. Dock uppåt, uppåt.
Colla Bassa 1107 m. Frankrike och Italien möts här. Här går vi ner i en svacka och tappar flera hundra höjdmeter som vi tar igen i vandringen mot Col du Berceau, 1090 m.
Som att vandra på Ryssberget eller Skåneleden för en stund!
Här ser vi Mentons men även Garavans hamn
Sensam stig på vår väg till Medelhavet. Svårt att skynda på steget här med rullgrus på hal stenbotten.
Vi slutför Grande Traversée des Alpes – GR 5 – Genevesjön till Nice. Denna sommar, 2017, vandrar vi de sista etapperna från Les Houches till Tignes-le-Lac
GR 5 – Genevesjön (Thonon Les Bains) till Medelhavet (Nice) har vi vandrat i flera etapper:
Tour de Mont Blanc 1997 – de flesta delar av TMB som sammanfaller med
Om GR 5 – från början hade vi inga planer på att vandra hela GR 5. Det är först förra året som vi kom på tanken att knyta samman alla delar vi tidigare vandrat i Frankrike. Det började med Tour de Mont Blanc (TMB) 1997. Denna vandring var vår första i Alperna och följdes senare av bl.a. Tour de Vanoise och sedan Tour du Queyras.
Varför GR 5? För att avsluta det vi påbörjat (Genevesjön till Nice) men också att uppleva den högalpina miljön kring Chamonix/Mont Blanc.
Transfer – Flyg till Geneve- bus till Chamonix/les Houches – återresa från Nice (dit vi reste så här: Tignes – Bourg St Maurice – Modane – Turin – Menton – Nice).
Vår livsmedelspackning: Vi vill naturligtvis njuta av de lokala varorna och specialiteterna som kan inhandlas på marknader och i små butiker i byarna, det är en del av resandet som är viktigt för oss.
Under själva vandringen bär vi med oss livsmedel för ett par dagar, en del inköpt på plats annat förberett hemma.
Vad vi alltid har med oss: neskaffe, torrmjölk, tepåsar, kryddor, en påse med torkad frukt och nötter, några färska äpplen, mjukost på tub och hembakat bröd så vi klarar de första dagarna.
Nytt för i år var att vi hade med oss rågflingor till morgongröt (en bra start på dagen), dessutom hade vi torkat grönsaker. Vid lunchtid la vi grönsakerna i vatten så de var färdiga att koka på kvällen (tog bara ett par minuter då grönsakrna var förkokta hemma) . För att förstärka grönsaksgrytan la vi till ett paket nudlar, detta smakade bra, värmde gott och gav bra med krafter till fortsatt vandring. Vi hade även torkat köttfärssås som vi blandade i grönsaksgrytan. Kommer att testa att torka fler maträtter för att ta med nästa år, lätt att bära, lätt att tillaga och smakar gott.
Svårighetsgrad – obs mycket subjektivt! Inga svindelframkallande passager, inga tekniskt svåra partier, vädret: Som alltid I Alperna kan det vara ombytligt. Vi hade de flesta vädertyper under våra åtta vandringsdagar (hetta med plus 30 gr, dimma, ihållande regn, åska och snöfall).
Kartor: IGN – Carte de Randonnèe 1 : 25000 – de som täcker Haute Savoie och Savoie
Guidbok: The GR 5 Trail av Paddy Dillon – andra upplagan 2013 (obs en del uppgifter i boken om olika ”accomodations/service” som boenden och affärer visade sig inte stämma. Avfolkningen och utarmningen av landsbygden är inte bara något som sker i vårt land!
1 – 3 augusti
Två dygns väntan på våra ryggsäckar som försvann efter flighten Dusseldorf – Geneve! Men en tröst är utsikten över Mont Blanc och Glacier des Bossons från vårt boende i utkanten av Chamonix och över Brevent från solstolar på torget.
4 augusti
Col de Voza, 1650 m – tågbanan upp mot Mont Blanc avstår vi ifrån
Någon timmes ”stekhet” vandring innan vi kan överblicka dalen vi startade ifrån
Bra bete för kreaturen efter en nederbördsrik sommar
Äntligen på gång! Dessutom är det vår 44:e bröllopsdag! Stigen sammanfaller med TMB-leden. Vi startar i Les Houches, vandrar igenom hela byn innan vi går på GR5/TMB. Sträckan (till Les Contaminnes) gick vi för 20 år sedan men känner inte igen oss särskilt mycket. Det är otroligt varmt. Svetten rinner av oss i de branta backarna. Ryggsäckarna (cirka 22 resp. 12 kg)är också välfyllda med tält, sovsäck och liggunderlag plus kök och mat för en knapp vecka.
Paus för fika med nybakade croissanter från vårt senaste boende förhöjer upplevelsen.
Vi förbereder också kvällens middag genom att tidigt under dagen blötlägga egentorkade grönsaker. Grönsaker och nudlar serverar vi oss till middag i Les Contamines i vars utkant vi hittar en trevlig camping.
Dagen innehöll också åsynen av två rådjurskid, blomsterängar med grönska som tyder på mycket regn under sommaren och trevligt sällskap av fyra TMB-vandrare. Vi har också nästan glömt bort hur artiga fransmännen är. Alla hälsar med ett ”Bonjour” eller ett ”Bon appètit” om vi har en matpaus. När man framåt kvällningen inte orkar höra en enda hälsning längre (eller besvara den) möts vi av ”Bonsoire” (god kväll)!
5 augusti
Uppåt, uppåt mot Refuge de la Crois du Bonhomme men ännu har vi inte lämnat trädgränsen. Återstår c:a 1300 höjdmeter till passet
Skön paus i skuggan – det går stadigt uppåt på steniga stigar
Fortfarande är det både TMB och GR 5 vandrare på stigen. Vid Croix de Bonhomme viker TMB-vandrarna österut.
Col de Bonhomme 2329 m – vi lämnar Haute Savoie och går in i departementet Savoie
Dimman väller in över tältplatsen jämte Rifuge de la Croix du Bonhomme, 2443 m
Dagens första utmaning är stigningen till Refuge de la Balme, 1706 m. Gassande hett men vi klagar inte. Tål värme bra. Vidare uppåt mot Col de Bonhomme, 2329 m. Livlig ”trafik” på leden! De flesta gåt TMB, vissa med assistans av hästar och mulåsnor som bär packningen. Eftersom vi bär hela bohaget inklusive mat, köksutrustning, tält m m är våra ”ryggor” tyngre än många andras. Men det ger oss en frihet som vi inte vill vara utan.
Vi noterar också att MTB-cyklisterna är hänvisade till egna stigar/leder vilket vi tackar för!
På väg till dagens mål, hyttan vid Crois du Bonhomme, ser vi en stenbock (Ibex) i profil på en bergsrygg. Framme vid Refuge vid 18-tiden och får kostnadsfritt tälta i en svacka nära hyttan. Snabbt bekantar vi oss med flera tältande vandringskolleger bland annat en glad skohandlare från UK, som bjuder oss på te.
6 augusti
Väderomslag. När vi lämnar Rifuge de la Croix du Bonhomme drar täta dimmoln in. Nu väntar en lång men fin vandring till Col de la Sauce, 2307 m. Tyvärr ser vi inte mycket mer än stigen som ibland går högst upp på bergsryggen men för det mesta som på bilden ovan.
Baggsöta Getväppling
Sedan går vi ner i ett ängslandskap rikt på sommarblommor. Mer och mer regn ju närmare vi kommer Plain de la Lai. Vi stannar på Rifuge Plan de Lai för lunch och kaffe för att vinna tid med förhoppningen om bättre väder. Men inte så! Vi stannar där för natten.
Mörka moln över Plande la Lai
7 augusti
Bra boende och trevliga möten med såväl vandrare som cyklister på Refugen du Plan de la Lai. Rätt beslut att stanna där över natten! Åter bra väder med sol, värme och god sikt när det är dags att starta dagens vandring..
Färre vandrare nu sedan vi lämnat TMB-vandrarna.
Åter fint vandringsväder när vi lämnar Plan de la Lai och vandrar uppåt mot La Petite Berge, 2070 m
Inte trodde vi att vi skulle träffa på Mora här!
Vi kan fortfarande skymta Mont Blanc massivet
Många serpentiner och ”shortbends” (=genvägar) idag
Hunden, men inte Sara, är på lekhumör!
Uppåt mot La Grande Berge, nedåt till Lavanchay, 1805 m och uppåt igen till Col de Bresson, 2469 m. Framåt efter middagen når vi Refuge de la Balme, där vi stannar för natten. Fantastiskt läge! Vi fricampar nära hyttan.
Savoies flagga är hissad vid hyttan – Obs skyltning om Grand Traversèe des Alps
Denna hytta är välskött och till skillnad från den vid Rifuge de la Croix du Bonhomme som var smutsig och stökig.
Murmeldjur både hördes och syntes idag och en lammgam svävade över oss – fanns skyltat att den
förekom i detta område – se nedan.
Sammanfattningsvis har denna dag varit en alpvandring när den är som bäst! Vi börjar också så smått bli ”ett med våra ryggsäckar”.
Nice 400 km upplyser skylten på toan – känns skönt att vi redan gjort c:a 350 km och bara har några dagsetapper till Tignes innan vi är klara med ”Grande Travèerse”
8 augusti
Vi sover gott i vårt tält men vaknar av störtregn, kraftig vind och häftig åska. Detta håller på i två timmar. När ovädret lugnar ner sig är det dags för grötfrukost med te och bröd vid absiden. Vårt Hillebergs Nallo har stått pall för ovädret och vi och vår utrustning är i gott skick.
När regnet upphör bryter vi vårt läger och beger oss nedåt dalen söderut jämte en strid flod (LOmente Torrent). Vi följer en fyrhjuls väg som går brant ner i dalen. Regnet hänger i luften och sikten är emellanåt begränsad av dimman.
Vinbergssnäckan trivdes i blötan
Vädret blir bättre och vägen övergår i lättgången stig. Flera km av stigen går spikrakt fram. Vi läser oss till att här en gång funnits en vattenkanal.
Lugnet före regnet!
Efter vår ”andra frukost” vid 11-tiden hoppas vi på fortsatt bra vandring och stabilare väder, men inte så. Vi hinner inte ta på oss ryggsäckarna förr än himlen öppnar sig. Det känns efter en stund som att stå i en dusch. Den branta stigen förvandlas till en strid bäckfåra! Men närmaste by hoppas vi ska ge möjlighet att vänta ut regnet under tak. Enligt guideboken finns det både boende (Auberge, gite d`etape och restaurang) i Valezan 30 minuter nedåt i dalen. Men framme i Valezan är allt stängt och tillbommat! Bara att hoppas på nästa by, Bellentre, en knapp timme längre ner i dalen. Men samma resultat där. En bybo förklarar urskuldande att här finns ingen service. Gå till den mindre staden Landry en timme längre fram på leden. Landsortsdöden finns även i Frankrike!
Bara att bita ihop och knalla till Landry. Efter en del letande hittar vi, med hjälp av en vänlig dam, ett boende, gite d`etape. Det sista rummet blir vårt och valet att stanna där är lätt eftersom det fortsätter att vräka ner regn till kl. 21.30. Enda problemet är att vårt matförråd är slut och värden för boendet inte kunde erbjuda oss middag. Han upplyser oss om att vi kan ta tåget till grannstaden Bourg St Maurice för proviantering men vi avstår. Risken är att vi rinner med vattnet utför stadens huvudgata om vi beger oss till stationen.
Middagen räddar vi när vi kommer på att vi har rågflingor kvar i matpåsen. Vi kokar helt enkelt ett par rejäla portioner gröt på balkongen. Lite fruktsoppa har vi också kvar som förhöjer smakupplevelsen! Till detta vårt sista knäckebröd.
Brant uppåt första timmen sedan mer lättgånget. Från 794 m till 1556 vid Chalet-Refuge de Rosuel ska vi under dagens avkortade etapp. Perfekt vandringsväder idag, soligt och inte allt för varmt. Regn väntas vid 16-tiden men då är vi framme vid Rosuel.
9 augusti
Gårdagens regn var det intensivaste vi upplevt under 20 års vandrande i Europa och Asien. Ett ”monsunregn” som inte upphörde förr än sent under kvällen.
Efter frukosten gör vi en ”time out” från vandring och ägnar förmiddagen åt nödvändig proviantering i grannstaden Bourg St Maurice. Buss dit och tåg tillbaka och redan före lunch är vi åter i Landry och gör oss snabbt klara för dagens vandring.
Som regel bra skyltat vid stig/vägdelning samt med rött/vitt utmed stigen
Brant uppåt första timmen sedan mer lättgånget. Från 794 m till 1556 vid Chalet-Refuge de Rosuel ska vi under dagens avkortade etapp. Perfekt vandringsväder idag, soligt och inte allt för varmt. Regn väntas vid 16-tiden men då är vi framme vid Rosuel.
Ännu rinner det vatten på hälleberget efter gårdagens skyfall
Vi passera då och då en bilväg som går ända fram till Refuge de Rosuel
Då vi anländer till Rosuel inser vi att det inte är ett ställe vi tältar vid. Det visar sig vara en hytta, omgiven av en fritidsanläggning, som nås per bil och många besökare under dagtid är bilburna. Rif. Rosuel ligger också nära porten till nationalparken Vanoise där vi vandrade 2004. På hyttans bottenplan finns en utställning om Vanoise och dess flora och fauna. Av föreståndaren för utställningen får vi värdefull information om morgondagens väder och om ledens beskaffenhet fram till refugen du Col du Palet som är morgondagens mål.
På rif. Du Rosuel hade vi trevligt sällskap vid middagsbordet av en ung kille från Barcelona. Han var ute på långvandring och tänkte sig att gå söderut och sedan hitta leder som genom kommande vandringar för honom ända till Spanien.
Hyttföreståndaren blev nyfiken när vi talade om att vi kom från Sverige. Han berättade att han åkt Vasaloppet och att han jobbade som skidinstruktör (längdåkning) vintertid. Han hade full koll på Frankrikes hittills ende Vasaloppsvinnare Jean Paul Pierrat.
Jean Paul Pierrat, Vasaloppssegrare 1978 – väl känd för hyttvärden på rif. Rosuel
Refuge de Rosuel
10 augusti
Vi kollar väderprognosen noga innan vi lämnar hyttan. Vi hoppas kunna nå hyttan vid Col du Palet men har rif.d`Entre-le-lac som ett andra alternativ. Lugn och kontrollerad vandring under fem timmar leder oss till Refuge du Col du Palet, 2600 m. Det har gått gradvis uppåt under hela tiden. Inga brutala stigningar men heller inga långa sköna pauser i gröngräset. Mat och dryckesuppehållen tar vi på stående fot med ryggsäck på. Låga moln, emellanåt dimma och däribland regn gör sikten begränsad.
Regnskydd på under hela dagen
Varning! Risk för fallande stenar. Denna skylt fanns vid ett större klippblock som vi passerade raskt
Gullbräcka, ännu är floran sommarlik.
Freecamping är inte tillåtet i nationalparken Vanoise. Vädret inbjuder inte heller till camping jämte hyttan. Vi bokar in oss på sovsal med en madrass och filt för var och en i en sovsal (”lager/schlafsaal”, ”dormitory” eller ”dortoire” på tyska, engelska och franska). Kön, nationaliteter och åldrar i en enda blandning!
Bara en kort vandringsdag återstår innan ”Grand Travèerse” är avslutad. Vi njuter fullt ut av den förtätade stämningen i den överfyllda hyttan. Vi håller oss ajour om vädret via hyttföreståndaren (guardian). Sämre väder under natten är kvällens besked.
11 augusti
Upp tidigt. Sitter vid frukostbordet 6.30. Vi har vaknat till ett vinterlikt landskap. Snö under natten och snöfallet fortsätter under hela morgonen.
Alla har samma taktik: Vänta ut snöfallet innan man beger sig ut på dagens vandring. Hyttvärden tycker det är lämpligt att dra iväg strax efter kl. 9. Det snöar mindre nu men ska bli mer snö senare under dagen så han råder oss att börja dagens vandring.
Refuge du Col du Palet, 2600 m
Fortfarande lätt snöfall när vi lämnar hyttan och går upp mot Col du Palet, 2652 m
Först en stig som leder upp till ”collen” (Col du Palet). Väl uppe ser vi inget av de förmodade vackra vyerna på grund av snö och dimma. Snart finner vi stigen som ska leda oss ner mot Tignes. Vi kommer strax till ett liftområde. Sorgligt att se vilka sår som har gjorts i naturen. Vi följer stigen och senare fyrhjulsväg ner mot Tignes-le-Lac, 2093 m.
Vilken härlig känsla! Les Grandes Travèerse des Alps är klar. Att komma till Tignes är ändå ett antiklimax! Denna skylt hälsade oss ”välkomna till Tignes”!
Tignes – en plastig resort som vi ville lämna så fort som möjligt. Ser förmodligen mer tilltalande ut vintertid
Nu har vi knutit ihop Genevesjön och Medelhavet. De sista etapperna är avklarade. Vi känner mest glädje men också lite tomhet.
Vi konstaterar snart att resa vidare från Tignes inte är så lätt sommartid. Senare under eftermiddagen går dock en buss till Bourg St Maurice (som vi besökte tidigare i veckan för proviantering). Därifrån går ett kvällståg till Modane (varifrån vi startat två vandringar – vandringen runt nationalparken Vanoise 2004 och Modane till St Etienne de Tinèe 2014 på GR 5).
Åter till Modane men denna gång bara på genomresa på vår väg till Turin
12 augusti
Efter nära två veckor i kappsäck tillåter vi oss att längta efter sol, värme och lite storstadsliv. Vi tar därför tåget mot Italien och efter bara ett par timmar är vi i Turin.
God mat och storslagen arkitektur möter oss i Turin. Staden har blivit en av våra favoriter. Den ligger strategiskt när man är på resa upp mot Alperna från Nice eller på vägen åter till Nice efter avslutad vandring
13 augusti
Skönt att vara inomhus och utomhus samtidigt i dessa svala ”katabomber” som finns jämte många gator i innerstan
14 – 15 augusti
Efter ett par dagar i Turin fortsatte vi till Menton på Franska rivieran öster om Monaco. Den är ett Nice i miniatyr med sköna vattennära promenader vid badvikar och marinor.
Inte ett hotellrum fanns ledigt i Menton när vi kommer dit denna söndagskväll. Det är fortfarande semestertider här och i Italien har man en högtid som sträcker sig till och med tisdag. Så vi får plocka fram tältet igen men belönas med en fin utsikt över Medelhavet.
Kyrkan i Sospel
Efter Menton väljer vi att åka (med tåg) upp till en bergsby som heter Sospel. Den passeras av GR 52 från ST Dalmas till Menton. Vi har förhoppningar om att ta den varianten nästa sommar. Nu turistar vi i den lilla staden och provbor campingen
16 augusti – 22 augusti
Som vanligt slutar vi vår vandringsresa i Nice – se även Betagen av Nice – under www.bergtagna/aktuellt
Thonon les Baines till le Brevent – främst i Frankrike men också en sväng in i Schweiz
Varför GR 5 – Vi har tidigare, med stor behållning, vandrat i Frankrikes Alper och i regionen Rhone Alps – vår ambition är att etappvis gå hela GR 5 från Genevesjön till Medelhavet. Efter denna sommar har vi bara ett fåtal etapper kvar.
Guidebok: The GR 5 Trail av Paddy Dillon – Cicerone Press
Svårighetsgrad – Långa dagsetapper och stundtals glest mellan hytter och andra boendemöjligheter. Många höjdmeter upp till Le Brèvent nära Chamonix. Inga luftiga passager med viss undantag för den sista timmen mellan Col du Brèvent och Le Brèvent. Totalt gick vi åtta dagar och c:a 130 km och nästan åttatusen höjdmeter. Vi var utrustade med tält, friluftskök m m så vi kunde korta ner dagsetapperna beroende på väder och dagsform.
Transfer: Flyg till Geneve, buss till Thonom les Baines. Från Chamonix finns förbindelse med Geneve. Vi valde att åka söderut från Chamonix till Nice.
Genevesjön – 645 km till Medelhavet och c:a en månads vandrig för den som tänkt sig att vandra hela GR 5 på en sommar. Vi har valt att dela upp vandringen under flera somrar.
Järnvägsstationen i Thonon les Baines – mellan regnskurarna letar vi oss ut ur staden
13 juli 2016
Vi kom till Geneve igår men tvingades stanna en natt där på grund av att Bengts ryggsäck var ett halvt dygn försenad. Men nu är vi på gång. Bussen har fört oss till en av två möjliga starter för GR 5 nämligen den lilla staden Thonon les Baines vid Genevesjöns södra strand. Kortast väg blir det om man startar vandringen i St Gingolph. Vårt alternativ med start i Thonon les Baines innebär en vandringsdag mer jämfört med start i Gingolph men också att vi hade utsikt över Genevesjön in på tredje vandringsdagen vilket både var inspirerande och irriterande.
Start efter lunch. Vandring i regn från och till första vandringsdagen! Trots det har vi redan efter någon timme härlig utsikt över Genevesjön.
Fjärilsbuske i all sin prakt
Framåt kvällningen hittar vi en lämplig glänta för ”freecamping”
Vid 20-tiden reser vi tältet som är mycket diskret placerat. Men snart får vi besök av en gubbe. Vi tror att han ska köra bort oss men hans ärende är att slänga några tomma vin-plastdunkar utför en liten ravin intill! Förmodligen byns original/A-lagare. Senare när vi somnat och det var beck mörkt kom han (?!)tillbaka och travade runt tältet.
14/7
Natten har innehållit både regn och åska. Vår tältplats lämnar vi spårlöst kl. 7 på morgonen. Missar rätt stig från tältplatsen och går 30 minuter fel i ösregn! Skyltningen (rött och vitt) är ibland usel men guideboken är ett bra stöd. Hade valt bort karta vilket inte var så klokt.
Gullgentiana
Stigen var emellanåt som en lervälling
I Clouz, en liten by belägen 898 m ö h, är skyltningen helt förvirrad. Vi väljer därför att gå någon timme på landsvägen. I byn Vinzier pratar vi med en ung husägare. Det ösregnar fortfarande och vi är tungt packade. Han tycker synd om oss och erbjuder sig att skjutsa oss till närmaste by med bekvämlighet i form av hotell och supermarket. Vi tackar dock artigt nej och knatar vidare.
En stund senare hittar vi ett vedskjul där vi tar ett mellanmål.
Vår princip med tält upp tidigast kl. 19 och tält ner senast kl. 07.00 vållar oss problem denna kväll. Vädret är dåligt med regn mest hela dagen men mot kvällningen når vi upp på 1812 m ö h samtidigt som regnet övergår i snö! Vi går och går men hittar ingen lämplig plats för tältet. Vinden tilltar och terrängen gör det omöjligt att hitta en jämn yta för tältet. Men i en liten dalsänka vid Chalet Vert hittar vi en vindskyddad plats för nattlägret.
Efter 10 minuter har vi sluppit hård vind och snöfall och har istället krupit in i varma sovsäckar i vårt Hillebergstält samtidigt som pastagrytan kokar.
15/7
Bättre väder idag men natten har varit kylig med temperatur kring noll. Får SMS om terrordådet i Nice igår. Förfärligt! Det känns som om vi bestulits på all den glädje Nice gett oss genom åren. Tuff men härlig vandringsdag väntar oss. Över tre bergspass på knappt 2000 m ö h. Idag upplever vi en blomsterprakt som går utöver det mesta. Stenbock (Ibex) ser vi på ett av passen.
Snigeln trivs i blötan!
Vi når den lilla staden La Chapelle d`Abondance. Efter ett par tuffa dagar i bergen känner vi för lite bekvämlighet. Vi lyckas få ett rum på ett hotell i utkanten av staden. Ingen pastarätt på vårt lilla primuskök ikväll utan en jättepizza på en av stadens många restauranger.
Sorg i Frankrike efter attentatet i Nice igår
16/7
Vi unnar oss en sovmorgon. Första dagen med strålande sol men fortfarande blött och lerig på stigarna. Miljön blir allt mer alpin. Mycket uppåt idag på halkiga stigar (knappt 15 00 m). Massor av blomsterängar med orkidéer. Passerar ett imponerande vattenfall. Fler ska komma framöver.
På väg upp över trädgränsen
Fikarast vid Chalet de la Torres 1738 m ö h
Första snöfläcken – skönt att ”slippa ” se Genevesjön – hoppas i stället se Mont Blanc
Blomster i det oändliga!
Denna växt gjorde att stigen ibland var igenväxt och svår att hitta och forcera!Vi blev genomblöta upp till midjan
Når Col de Bassachaux sent e m tid. Ok att tälta nära Refuge som är befolkad med bilburna middagsgäster.
Vi närmar oss gränsen till Schweiz men vi ser inga passpoliser
17/7
Bryter upp tidigt och beger oss lugnt mot Refuge de Chesery (1972 m ö h) som ligger på den schweiziska sidan. En familjeägd hytta som frestar med flera lunchalternativ. Vi väljer Croque Monsieur och en tallrik med grönsaker, ost och charkuterier. Efter maten blir det en lång siesta i solen.
Vi nöjer oss med någon timmes lugn vandring i den gassande solen innan vi stannar vid Chaux Palin. På restaurangen beställer vi vars en rösti som är något av Schweiz nationalrätt.
Vi får tillåtelse att tälta jämte restaurangen med Gite d`etape. Vi slår upp tältet i en kohage utan kor. Men i angränsande hagar betar det massor med kor med bjällror. På natten hörs bjällrorna och det låter som om alla är på väg mot vårt tält!
Många vandrare, de flesta dagsvandrare, lunchade vid Refuge de Cheseri
Vi är på väg ut ur Schweiz och åter till Frankrike men det gör naturen ingen skillnad på!
Col de Coux 1920 m ö h
Sämre märkning nu när vi åter är i Frankrike. Stundtals bedrövlig ner till Samoens där vi ”luras” upp på en stig lång över byn i stället för den avsedda GR 5 som vi inte såg skymten av. Hade vi haft en IGN Carte de Randonnèe som vanlig hade det inte varit några problem så vi får skylla oss själva.
Men det goda humöret fick vi tillbaka efter att uppsökt stadens turistinformation. Där träffade vi en förtjusande kvinna som verkligen visste vad service innebär. Tack, merci, thank you Clarie Urèrand för att du såg möjligheter och fixade ett hotellrum åt oss trots att det mesta var fullbokat. Din vänlighet var vad vi behövde för att får en lyckad avslutning på en överhet vandringsdag. Samoens visade sig också vara en riktig pärla bland byar och städer i Savojen och i departementet Haute Savoie.
Savojens (Savoie) flagga
Wikipedia:Savojen (franska: Savoie; italienska: Savoia) är en region i de västra delarna av Alperna. Den är belägen mellan Genèvesjön, Rhôneoch Mont-Cenis och är idag del av Frankrike. Angränsande delar av Italien kan ibland också räknas som del av Savojen
19/7
Stadig frukost på hotellet som inte har frukosttider för vandrare (frukost från 7.45!). Vi följer ett par mindre floder ut ur staden. Mycket vatten idag både som vi dricker på grund av fortsatt hetta, i form av floder (Torrent) och i form av vattenfall. Vid Cascade du Rouget blir vi duschade av ett mindre ”Niagarafall”.
Även Gorges des Tines (bergsklyfta av kalksten) som passerades med hjälp av fasta stegar var en upplevelse.
Vacker bokskog innan Gorges de Tines
Cascade du Rouget
Mont Blanc syns allt mer och allt oftare!
Bilderna tagna vid Chalets d Ànterne där vi slog läger
20/7
Efter tidig frukost, serverad från absiden i tältet, passerar vi Lac dÀnterne före kl. 8. Återigen har vi 360 gr alpin panorama.
På väg mot Col d`Anterne 2257 m ö h
Vid Chalets d`Anterne träffar vi tre GR 5 vandrare som alla ska vandra hela vägen till Medelhavet. Utöver dessa var det bara ett fåtal som långvandrade på leden. De flesta vi mötte var de som var ute på dag- eller veckoslutsvandring.
Efter en lång och seg vandring kommer vi upp på Col d`Anterne
Efter ”Collen” uppenbarar sig en ny dal omgiven av mäktiga bergsmassiv bland andra Mont Blanc
Träffar far och dotter från Danmark när vi vandrar ner mot Refuge de Moede Anterne, där vi tar en lång lunchpaus. Därefter 400 m nedåt mot Pont d`Anterne.
Med tanke på den tryckande värmen och vår tunga packning skulle vi ha stannat vid Pont d`Arlevè som ligger på 1597 m ö h. Dåligt väder var på väg västerifrån vilket bidrog till vårt beslut att försöka nå Brèvent under dagen. Vi fortsätter alltså uppåt men hittar ingen lämplig plats för bivack. Går och går i oändliga serpentiner innan vi kommer upp till Col de Brèvent, 2368 m ö h. Inte heller där är det bra underlag för att resa tältet – mest snö och is blandat med sten och lera och dessutom brant samt föreskrifter om tältförbud!
Bara att bita i det sura äpplet och gå vidare till Le Brèvent, 2525 m ö h.
Klättring på klipor med hjälp av stegar och vajer
Efter en timmes vandring, snöpulsande och klättrande på fasta stegar med vajer når vi linbanestationen Le Brevent.
Från Col du Brèvent (2368 m ö h) till höger och till linbanestationen Le Brèvent (2525 m ö h) var miljön minst sagt högalpin!
Från Le Brèvent tog vi kabiner till Chamonix för några dagars stadsliv i högalpin omgivning.
Stadshuset i Chamonix
I vanlig ordning avslutar vi vår vistelse i Frankrike med ett par dagars vistelse i en vackra staden Nice.
Karta: National Geographic Langtang 3004 1:125 000
Guidebok: Nepal – Reseguide och vandringsguide av Mikael Persson, Vildmarksbiblioteket
Mellan 10 april – 2 maj 2015 gör vi vår tredje resa till Nepal. Vi börjar äventyret i Asien med att besöka Beijing/Kina mellan 1 – 10 april.
10 april
Trötta och stela i kroppen, inte mycket till sömn på planet (flighter: Beijing –Seoul – Seoul – Kathmandu). Vi reste med Korean Airlines och kommer fram efter nästan 10 timmars flygning. Dessutom är vi hungriga eftersom ingen av oss gillade den koreanska maten. Transfer till Tibet Guest House där vi bokat två nätter men bestämmer oss för ytterligare en natt till. Växlar valuta och äter en god måltid i hotellets trädgård i skön värme. Tidigt sänggående.
11 och 12 april
Vi har nu varit i Kathmandu ett par dagar, tiden har vi ägnat åt att återuppleva denna högpulserande stad samt till att göra de sista förberedelserna för vår vandring. Kathmandu har förändrats sedan vi var har senast, 2007. Trafiken är mycket tätare och smogen är värre, antalet bilar har ökat, liksom mopeder och motorcyklar. Däremot har tuk-tuk helt försvunnit. Det är helt vansinnigt att försöka att ta sig fram gående i staden, det är taxi som gäller så snart det är lite längre sträckor. Idag har vi ordnat med” trekking permit” (TIMS) och vandringstillstånd for Langtangområdet. Vi kommer att åka med buss till Syrabru Besi i morgon kl 6. Resan kommer att ta i stort sett hela dagen. Vi börjar vår vandring på tisdag morgon. Vi kommer att vandra Tamang Heritage Trail och därefter Langtang Trekk. Beräknar att vara åter i Kathmandu den 28 april.
13 april Syabru Besi – Gatlang
Blir hämtade 6.00 av förbeställd bil, transfer till busstationen. Flera europeiska vandrare finns på denna buss. Det är dock nepaleser som dominerar. Det är nämligen en helt vanlig buss, ingen speciell turistbuss.
Vägen blir allt sämre ju längre bort från Kathmandu vi kommer. Vi sitter på det första sätet efter dörren som är öppen hela resan. Detta för att ”hopp i land Kallen” måste ha koll på vägen. Kommer vi för nära stupkanten slår han med handen på utsidan av bussen eller vägleder chauffören med visslingar. Samma sker vid möte. Vägen är oerhört smal och krokig. För det mesta är det ett stup vid sidan av vägen. Eftersom vi sitter åt vänster i bussen (det är vänstertrafik) har vi bra utsikt över stupet på vår sida. Ibland är bussen så nära stupkanten på ”vår” sida att vi inte ser vägen utan bara stupet. Med anledning av att det regnar så kör bussen fast och håller på att trixa fram och tillbaka en lång stund.
Följ med på ett par minuters bussäventyr. Klicka på länken nedan.
Public bus from Kathmandu to Syabru Besi 3
Bussen stannar för mat och toapaus. Passar då på att handla bananer och clementiner.
På grund av vägens beskaffenhet är det många i bussen som blir bilsjuka. ”Konduktören” delar vant ut spypåsar som när de fylls slängs ut genom dörr eller fönster.
Ett par gånger kommer polis och militär ombord och kollar de inhemska passagerarna.
”Konduktören” samlar in kopior på TIMs, Kopior fick vi fixa vid första stoppet. Denna procedur sker vi tre tillfällen. Han lämnar kopiorna till turistpolisen. Då vi kommer till Langtangs nationalparksgräns måste samtliga passagerare (utom getterna som lastades på tidigare och som är tjudrade på busstaket) lämna bussen och registrera oss vid checkpoint Langtang.
Getterna (en get syns inte på bilden!) fick inte plats inne i bussen men på taket gick det bättre
Kl. 15 är vi framme i Syabru Besi
Det var en lättnad att gå av bussen. Vi går in på första bästa hotell, Hotel Small Star. Checkar in. Rummet kostar 500 R. När vi rengjort våra ryggsäckar, som blivit genomskitiga i bussens bagageutrymme, gör Bengt en fantastisk upptäckt.
Vilken tillfällighet – Teks prylar på hotellet vi av en slump tagit in på
På hotellets balkong står metallådor märkta med Tek Rais (vår vän sedan tidigare Nepalresor) namn samt namnet på det forskarlag från Cambridge University i UK som vi vet att han arbetar med. Vid middagen berättar vi för värdinnan att vi känner Tek. Hon säger att han alltid bor på hennes hotell när han kommer till Syabru Besi och att han f.n. är på Langtang glaciären. Värdinnan lovar att lämna vårt kort till Tek när han återvänder till byn efter avslutad expedition. Vi hoppas kunna träffa honom under eller efter vår Langtang trekk.
14 april Syabru Besi – Gatlang
Grötfrukost på hotellet och därefter får vi information av värdinnan Yangzen om hur vi tar oss till stigen för dagens vandring på Tamang Heritage Trail. Betalar 1650 R för middag, husrum och frukost.
Vår värdinna på Hotel Small Star – hon var ett gott stöd både innan och efter katastrofen
Stigen går vi på mellan ett par hus vid byns huvudgata. Leden, Tamang Heritage Trail, är relativt ny (2005) och skapades för att sprida vandringsturismen till byar som i vanliga fall sällan besöks. Byarna längs leden erbjuder mat och boende hemma hos familjer (s.k. homestay). Över denna leden har vi inte hittat någon bra ledbeskrivning. Inte heller är vår National Geographic karta helt aktuell. Men detta innebar inga problem för oss. Bara ett fåtal stigar finns. Dessa binder som regel samman byarna. Vid tveksamheter kan vi få vägvisning av byborna.
Fågelperspektiv på byn Syabru Besi
Två timmars brant vandring ledde oss till en ”viewpoint” med utsikt över två dalar. På vägen upp hade vi hört göken och sett blommande rododendron. Efter en kort fikapaus går vi vidare på en dålig väg (möjlig för fyrhjulsdrift). Några timmar senare når vi Gatlang. Vi tar in på Paldor Peak Guest House. Det låter fint men är ett enkelt brädskjul med höns springande både inne och ute. 550 R för ett tvåbäddsrum.
På ingående till byn Gatlang
Byn Gatlang ser på håll välmående ut med små terassodlingar med ris och med låga enkla hus med enhetligt mönster av trätak. Under e.m. skingras molnen så att vi ser Langtang 2, 6561 m.
En promenad genom den genuina byn, som ger ett torftigt och eländigt intryck. Enkla och väderutsatta hus som ligger kloss på varandra
Det småskaliga jordbruket utan maskinellt stöd känns som en räddning för byn. Troligen kan de ta två skördar. El finns men bara enstaka ljus syntes efter kvällningen.
15 april Gatlang – Tatopani
Upp vid gryningen liksom de flesta bybor. Grötfrukost så vi står oss några timmar.
De unga bärarna transporterar vardera två fullpackad hockeybager som i snitt väger 20 – 25 kg. Alltså nästan 50 kg som de bär med en rem över hjässan
Ett gäng bärare går iväg samtidigt som oss vid 7.30. Vi kom att träffa på dem till och från under hela denna vandringsvecka. Vi går ut från byn förbi odlingar längs med floden. Vår väg kantas den första halvtimman av mindre buddistiska tempel, shortas. Vädret är ljumt och skönt. Känns bra att lämna Gatlang som tyvärr är mycket nedsmutsad främst i utkanten av byn där allt i form av plast och flaskor kastas. Inga rutiner för hantering av restprodukter från det västerländska konsumtionssamhället finns. Vandringen fortsätter genom vacker skog, går över floden på en enkel plankbro. Kommer fram till en liten by där stora vägarbeten pågår samt byggandet av en tunnel. Vattenturbin förmodar vi att det ska bli liksom att Kina är delaktiga i detta arbete. Skollediga ungdomar byter gärna några ord på engelska. Det är som det brukar vara i Nepal nämligen skolledigt. Denna gång p. g. a. firandet av det nepalesiska nyåret. Ett flock getter går förbi liksom några småkillar som leker med tunnband.
En kvinna spinner ull samtidigt som hon går bygatan fram
Vi fortsätter vår väg. Först över en hängbro sedan brant uppåt på en stig som går förbi terassodlingar och små hus.
Många boningshus var byggda på detta sätt med staplade skiffersten utan fogning
Dryg uppförsbacke med många trappsteg och branter. Många nepaleser är också på väg till Tatopani. Har med helgfirandet att göra. Det börjar regna så regncape på. Äntligen framme i Tatopani (betyder het källa på nepali). Vi tar in på Eco Guest House, fräscht, god äppelpannkaka och gott the. Var är de heta källorna. 30 sekunder säger värdinnan och pekar uppåt backen. Ok 1,5 minut kanske. Underbart att lägga sig i de varma bassängerna och kunna tvätta sig ren. Härligt för kropp och själ!
Dagens etapp går vi på 5,5 timmar. Tidvis gör göken oss sällskap liksom en hel del ängsblommor och bördiga små åkrar med ris.
16 april Tatopani – Thuman
Ett ihållande regn i går e.m. men idag ser det ut att bli uppehållsväder. Vi skaffar på olika sätt information om dagens etapp till Thuman. Vår karta ”National Geographic – Langtang trekking” och en summarisk ledbeskrivning vi hittade på nätet ger oss inte mycket vägledning. Men lokalbefolkningen är vänliga och bekräftar vårt stigval. Finns inte heller så många stigar att välja på. Håller vi bara koll på väderstrecken blir det rätt stig.
Rododendronträd i full blom
Äldre rododendronträd ger skogen ett nästan spöklikt intryck
Vandringen inleds med en tidvis brant uppstigning till Naghtali Danda. Jämte stigen dit såg vi en nepalesisk arborist. Han hade, utrustad med rep och yxa, klättrat upp i ett högt träd. Härifrån högg han ner gren efter gren.
Fin utsikt åt alla håll i Naghtali Danda. Vi är nära den kinesiska gränsen. Dessutom på hög höjd, 3264 m.
Det blir allt soligare under nedgången till Thuman som tar extra lång tid p g. a. ett par fikapauser i solen. Till och från har vi sällskap med några nepaleser som släpar på vardera tre plankor. Ett tröstlöst slit men de kom nog fram till ett av de nybyggen vi såg i byn. Under vår vandring denna dag ser vi ett hjortdjur. Kanske det är bergsgeten thar.
I Thuman tar vi in på Namaste Hotel & Lodge som drivs av två yngre bröder. Vi strosar omkring i byn och tittar bl. a. på ett oansenligt ”kloster”. Tvärs över dalen österut ser vi byn Briddhim, som vi planerar komma till om ett par dagar.
En sorglig verklighet – allt avfall från västerländska förpackningar slängs direkt i naturen – i bästa fall som här på ett ställe
Stolt broder vid sitt hotell omgivet av välskötta odlingslotter
Här görs grunden för ett nytt hotell
17 april Thuman – Timure
Dagen börjar molnigt. Hade sett fram emot en soluppgång mot den bergssluttning mot öster som Thuman ligger på.
Grötfrukosten är i dag mer välling än gröt. Ensamvandraren från Tyskland som vi träffade i går kväll kommer och gör oss sällskap på en kopp the innan vi lämnar byn. Vandringen går först i form av balkongvandring omväxlande med branta partier med stentrappor. Det blir allt varmare och soligare.
En av bärarna vilar på ett klippblock!
Det unga bärargänget gick iväg ungefär samtidigt som oss och vi ser dem av och till under dagen. Vi ställer oss frågan: Måste turister ha med sig så mycket prylar?
Efter första byn går leden genom sädesfält (ser ut som rågfält).
Stigen går brant ner mot floden
Sedan går leden i zick – zack genom skogen brant ner mot floden Bhote Koshi. Där går vi över en hängbro till motsatt sida. Därefter en ”vandringsklättring” på en mycket stening stig upp till vägen som går till Timure. Där checkar vi in på Hotel Peaceful & Lodge. Låter fint men är mer ett enkelt brädskjul. Under e. m. kommer åska och ett ihållande regn.
Vägen vi gick på fram till Timure leder norrut mot gränsen till Kina/Tibet. Nepal och Kina håller gemensamt på med bygge av vattenturbiner på vägsträckan mot den kinesiska gränsen.
De unga bärarkillarna är imponerade av Saras sätt att vandra med full packning. ”Du är stark” säger de till henne!
18 april – Timure – Rasuwa Gahdi t.o.r. och Timure – Briddhim
På vägen till Kina mot gränsbyn Rasuwa Gahdi
Regn och åska hela natten men nu ljusnar det och solen skiner när vi går iväg för dagens första vandring. Mot Kina! Bara 45 minuters vandring norrut längs den eländiga bilvägen för att komma till Kina/Tibetgränsen. Vi tar bara det nödvändigaste i en liten ryggsäck och går iväg. Vattenfyllda pölar, lervälling och illavarslande branta ibland vertikala bergssidor är vad som möter oss när vi promenerar mot Kinagränsen. Vid en militärpostering måste vi visa pass och lämna kvar våra TIM:s.
Full aktivitet jämte vägen och floden som löper parallellt norrut. Någon form av samarbetsprojekt mellan Nepal och Kina både när det gäller vägen och energiförsörjningen. Vid gränspasseringen köar handelsmän från Nepal för att komma in i Kina. Inga övriga utan visum släpps in. Stor kontrast vid gränsen.
Hit men inte längre kom vi – Kina på andra sidan grinden
Plåtskjul på Nepalsidan och ett stort skrytbygge på Kinasidan
Detta kallas också hotell
Åter till lodgen samlar vi ihop våra tillhörigheter och beger oss iväg söderut på den s.k. vägen. Vi har ett brant, nästan lodrätt bergsmasssiv på vänster sida om vägen. Till höger finns floden Bhote Koshi. Här och var har stora stenar fallit ner på vägen och på flera ställen dragit ner vägräcket.
”Gå en timme sedan går en stig upp till vänster. Det är stigen till Briddhim”. Så sa värdshusvärden i Timure och det stämde på minuten! Nu har vi c:a tre timmars brant balkongvandring upp till Briddhim på 2229 m.
Vandringen går omväxlande genom vacker rododendronskog och torra sluttningar med begränsad vegetation. Ibland är det stig och ibland trappsteg. Efter byn Lingling måste vi gå ner i en ravin för att korsa ett vattendrag. Sedan uppåt igen! Framme i Briddhim tar vi in på Pema Home Stay. Rent och välordnat. Papperskorg för ”rubbish”.
Under kvällen får vi ta del av familjens historia. En adopterad flicka i lägre tonåren jobbar här men har en sponsor som ska finansiera fortsatt skolgång i Kathmandu.
En gladlynt och medkännande läkare från Kanada ser till att barnen i familjen får en snabb hälsokontroll. Han bjuder också på en skvätt whiskey.
19 april
Upp vid sex, grötfrukost, the och en chapati till förmiddagsfikan. Bengt är förkyld så vi går sakta och kort idag.
Vi har lämnat vägen vid flodfåran och är på stigen till Briddhim
Stigen går hela tiden stadigt uppåt. I byn Kagdinma träffar vi på vår tyske vän (som vi träffade i Thuman). Det blir en extra kopp lemon the tillsammans med honom i solen utanför ett thehouse. Sedan fortsatt vandrandet. Sara tar täten och ser till att det går lugnt och jämnt. För varje meter vi kommer öppnas bergsmassiven upp och visar sina snötäckta branter och toppar. De inramas av blommande rododendron som vi har omkring oss. Stigen fortsätter med balkongvandring och ibland på stentrappor. Emellanåt är det brant ravin intill stigen så det gäller att hålla koll på varje steg. Vi möter några grupper med turister och enstaka bärare. Vi sätter oss ner tillsammans med ett bärarlag med enormt tung packning.
Vi skymtar 7000 m massiven i nordöst
”Skor av” paus på stigen till Sherpagon
Vi lämnar Tamang Heritage Trail och är på väg in i Langtangområdet
En kort vandringsdag med lövskog, blandskog och barrskog stannar vi i byn Sherpagon, Super View Guest House. Varmt duschvatten finns här. De har solfångarvarmt vatten!
20 april
Sten på stigen och omkring stigen – för ovanlighetens skull finns här räcke jämte trappan
Strålande vacker morgon. Det blir en kort vandringsdag. Byn Lama Hotel är målet. Det är balkongvandring omväxlande med stentrappor idag igen. Vi går först igenom vacker skog med mycket rododendron, därefter blandskog, barrskog följt av ett parti med enorma branter med ingen eller lite vegetation. Ibland är stigen bara ½ m bred. T.o.m. räcke vid ett trappavsnitt! Lite fler turister här och en del mulåsnor med ”kofösare”. Vi är nu inne på Langtangleden och har lämnat Tamang Heritage Trail. Tidigt under dagen når vi Gamnachok där vi tar in på Origin Lama Hotel.
Här följer några bilder som speglar livet i en nepalesisk bergsby.
Mannen som driver denna lodge är en Nelson Mandela i miniformat utseendemässigt. Här omgiven av tre kvinnor från byn
I vår guidebok finns en bild av tre kvinnor från byn. Vi visar bilden för en kvinna. Det visar sig att hon är en av de tre kvinnorna på bilden. Hon vill ha hela guideboken men den vill vi inte undvara.
Mulåsnor på väg genom byn
Sara på promenad i byn
Infarten till byn
Basfödan var ris och grönsaker – här en täppa med lök
Toalett och dusch i samma byggnad! Ibland fanns det solceller på taket för duschvatten och ibland, som här, bara en tunna på taket
Trots mulåsnor är det människor som bär upp det mesta högre upp i bergen
21 april
Stigen går stundtals nära floden Langtang Khola
Rododendronprakt
Fikastopp vid ett thehus efter att vi lämnat skog och blandskog och kommit till mer öppen terräng
Betande jak när vi är på väg in i ett mer öppet och kargt landskap
Planen för dagen är att i sakta mak ta oss till någon by innan Langtang. Vädret är strålande och de ihärdigt återkommande uppförsbackarna gör oss snabbt varma. Vi träffar nu fler vandrare än vi gjorden på den förra vandringsleden. 10-kaffet, det sista av Neskaffet hemifrån, dricker vi i en vacker glänta nära floden. Efter byn Ghoratabela, 3020 m, öppnar sig landskapet och vi kommer fram till Yak Pasture (Jakängar). Det står faktiskt så på vår karta. Där ser vi mycket riktigt betande jakar.
Vid ett guesthouse ovanför trädgränsen unnar vi oss the med pannkaka och honung. Sedan går vi till nästa by,
Thyangsyapu, 3260 m där vi tar in på Hotel Patala. Under eftermiddagen ser vi ett rådjur nära lodgen. Vi har nu bara två timmars vandring till byn Langtang dit vi hoppas komma i morgon.
Sparsam vegetation men fortfarande blomsterprakt
Bärare på väg till ett nybygge i Langtang
22 april
Mulåsnor rastar utanför vårt ”hotell”
Lugnt och fint tempo tar vi oss i strålande sol till Langtang. Stigen går hela tiden lätt uppåt. Vi möter bärare, turister och mulåsnor.
7000 m bergen mot gränsen till Kina framträder allt tydligare
Enkelt thehus vid stigen till byn Langtang
Något mer robust thehus
Nybyggnation – det fanns en framtidstro i Langtang mycket beroende på vandringsturismen
Vi går i en dalgång, följer floden, och har vid sidorna enormt höga branter av sten. Den nedersta delen av branten mot stigen är bevuxen med kort gräs och låga träd och buskar. På sluttningen mot stigen betar jakar och hästar. Vi ser också, som tidigare dagar, rododendronträd i full blom (Sara vill att jag fotar varenda blommande träd och buske!) Ser även blommande iris och över oss flyger kajor. Till all lycka ser vi också Nepals nationalfågeln himalayamonal (danphe). Den har nio olika metalliska färger skriver guideboken!
Över ett par hängbroar och förbi ett par mindre byar går vi innan vi är framme i Langtang. Härligt att vi har nått fram till denna by som känns som huvudmålet på denna vandring.
Iris vid stigen till Langtang
Checkar in på Sunrise Hotel där vi fikar med varm jakostmacka och hot lemmonthe.
Gamla delen av byn Langtang där de bofasta nepaleserna bodde
En av bystigarna i Langtang
Under e.m. tar vi en promenad till byn Mundu där vi besöker Tip Top Cafe o Lodge
Kvinnan som driver Tip Top Cafe i arbete i sitt kök
Sara och en liten medhjälpare försöker sköta spisen
Vi får sitta i det varma köket och se på när jakostmackor och omeletter tillagas. Värdinnan har extra gott kaffe. Vi dricker därför en dubbel expresso som nästan smakade som i Italien! På Tip Top Cafe träffar vi också ett ungt par som nyligen varit på Yala Peak, 5500 m.
Vi tar oss också en rejäl titt på imponerande manimurar (ungefär = buddistiska runstenar)
Man ska gå till vänster om manistenarna fick vi lära oss senare
Under vår promenad får vi också se hur man plöjer med två oxar spända för en träplog (åder). Hela familjen deltar i arbete på den lilla tegen som är stor som en större köksträdgård.
Under hela dagen har vi en spektakulär utsikt över snöklädda berg åt tre väderstreck.
23 april
Kall natt på Hotel Sunrise. Mycket prat och spring i trappor och korridor av ett gäng från Japan! Flera skäl att gå iväg tidigt, 7.15 mot dagens mål, Kyanjin Gompa, 3850 m. Kyligt men soligt när vi vandrar uppåt i dalen. Vi möter ständigt nya magiska himalayamotiv. Alla de högsta bergen är snöklädda och snötäcket sträcker sig långt ner i dalen.
På väg till Kyanjin Gompa – vi blickar tillbaka på Langtang och våtmarkerna i förgrunden
Bergsmassivet nära gränsen till Tibet/Kina i bakgrunden
Odlingsrösen och betande kreatur i förgrunden
Bärare på väg upp till Kyajing Gompa med armeringsjärn!
Kyanjin Gompa ligger högt och vackert omgivet av mäktiga bergsmassiv
Ett guesthouse i Kyenjin Gompa
Efter två timmar når vi en gompa men vi har fortfarande en dryg halvtimmes vandring innan vi är framme i byn Kyenjin Gompa. Mot de näraliggande bergssidorna ser vi lammgamen sväva med imponerande vingbredd. Vi tror oss även ha sett himalayapipharen (pika). Den är liten och marsvinsliknande.
På stigen har vi emellanåt följe med ett bärarlag som har massor av armeringsjärn på ryggen. Väl uppe i Kanjin Gompa har vi en 360 gr Himalyautsikt.
Vi sätter oss vid ett Bakery och beställer kaffe och pannkaka
Stenar över högt och lågt!
Bara ett fåtal vandrare ser vi i Kyanjin Gompa denna dag
Vid gompan en knapp halvtimme från Kyanjin Gompa
Ved är en bristvara och transporteras, som det mesta, på människoryggen
Återtåget till Langtang ger nya perspektiv på berg och natur. Dessutom är steget lätt och vi blir mindre andfådda jämfört med när vi gick motsatt håll.
Torkning av kött och hirs
Inte långt ifrån vårt ”hotell” finns ett bageri som också har osttillverkning. Vi går dit och köper bröd av västerländskt snitt och en bit jakost. Det är tidig eftermiddag, vi checkar ut och går nerför dalen innan vi festar på nyinköpt bröd och jakost.
Natthärbärge söker vi i byn Thyangsyapu, 3200 m. Vi har gått ner 650 m på några timmar.
24 april
Rinnande vatten finns genom slang i trädgården
Maten serveras i det glasade rummet – maten tillagades i skjulet till höger
Strålande härlig morgon. Vi tar farväl av en spansk ensamvandrande kvinna. Vi fortsätter vår väg nedåt.
Trafiken är tämligen livlig bl. a. många mulåsnor med tung last. De är väldigt ovilliga att gå i stentrappor. De får drivas hårt
Efter ett par timmar stannar vi vid den glänta nära floden och nära ett stort brant fält andra sidan floden där det tydligen varit ett stort jordskred. Dock inget ”landslide” på kartan just här.
Här får vi obehagskänslor. Det ser ut som jord och sten rasat ner mot floden.
Vi ser en papegojliknade fågel och noterar att lövsprickningen kommit långt sedan vi kom här senast.
Vi har nu lämnat jakängarna, som ligger över trädgränsen och befinner oss i vacker blandskog med många inslag av blommande rododendron.
Idag har vi haft vår solcellsladdare utanpå ryggsäcken. Den fungerar bra att ladda Bengts I-phone.
Lunch vid Lama Hotel. Vi träffar en kvinna som är på bild i vår guidebok. Hon blir glad för kopior på fotot som vi har ett extra ex. av.
Solcellsdusch på Lama Hotel
Efter Lama Hotel fortsätter stigen nedåt genom alskog och ett område med mycket bambu. Vi håller utkik efter stigen som ska vika av mot Syabru Besi. Vid Remche, 2450 m, finns stigdelningen precis där Ganech View Lodge ligger. Vi tar in här för natten. Många vandrare har valt detta boende bl.a. ett par från Califonien. Vid middagsbordet är det fullt med matgäster men som vanligt är det tidigt sänggående strax efter mörkrets inbrott.
25 april – jordbävningskatastrofen
En helt vanlig morgon på Ganesh View Lodge. Vi gläder oss åt vår sista vandringsdag och bestämmer oss för att njuta av vandringen och ta gott om tid på oss för att titta på fåglar, apor, blommor och att köpa jakullsvantar och mössor till familjen.
7.30 lämnar vi Remche.
Klockan är 8.06 – Bengt skojar under en jättesten över stigen
Kl. 8.25 – Floden Langtang Khola störtar ner med våldsam kraft
Kl. 8.26 Sara fotograferar blommor jämte stigen
Regnet hänger i luften men det blir ljusare och varmare efter en stund. Redan före kl. 10 tar vi en första paus med ” lemon the” på Bamboo Lodge (1830 m). Här saluförs det textilt hantverk. Det blir en mössa till barnbarnet.
Fågellivet i denna djungelliknande natur hörs mer än syns. Men vi ser någon slags papegoja. Vi håller också utkik efter honungssamlarna och deras vådliga stegar som vi läst om i guideboken. Men vi ser inget av detta. Vid Pairo (1800 m) blir det en kopp kaffe. Vi berömmer med rätta thehusägaren för det goda kaffet. Om det är därför han tar fram ett munspel och drar en låt vet vi inte. Även här är det en liten textil marknad. Klockan är c:a 11.46 när vi lämnar Pairo. Vi går över en hängbro och följer stigen på den södra sidan av floden Langtang Khola. På andra sidan av floden reser sig berget nästan vertikalt flera hundra meter upp. Mäktigt och skrämmande liksom flodens vilda framfart. Vi säger till varandra att rafting och canyoning inte är något för oss. Takten håller vi medvetet låg.
Kl. 10.01 På Bambo Lodge handlar vi jakmössa till barnbarnet
Kl. 10.02 Lokalt hantverk till salu vid Bamboo Lodge
Kl. 11.08 – Vid Pairo där vi tar en kopp kaffe och handlar vantar av jakull till son och sonhustru
Kl. 11.08 – Härligt fikaväder i Pairo
Kl. 11.20 Vi hade först tänkt bada här men vi skippade det – vi var inte svettiga och trötta ännu
Kl. 11.46 vi lämnar byn Pairo via en hängbro
Vi strosar snarare än vandrar. Som ofta går jag, Bengt, några meter före Sara. En hund följer oss från Pairo. Sara vill inte ha den i hasorna så jag schasar den framför oss. En MTB-cyklist passerar oss med ett glatt ”hello”!
Klockan är nu 11.56. och vi går med c:a 30 meters avstånd. Sara är i höjd med en låg klippvägg på sin vänstra sida. Jag är på väg till ett parti där stigen ligger öppen och oskyddad mot bergssluttningen på min vänstra sida. På vår högra sida finns en sluttning ner mot floden. Plötsligt skakar stigen. Sara känner att hon är på väg att falla men räddas av sina vandringsstavar. Vi hör ett bullrande ljud, först något avlägset, sedan närmare från bergssidan till vänster om oss. Ett väsande ljud hörs samtidigt. Vi inser på några tiondelar av en sekund att det är stenar av olika storlek som är på väg ner från berget mot stigen och vidare ner i botten på dalen och floden. Vi hinner inte säga något. Sara tar skydd mot klippan hon är i höjd med. Instinktivt vill jag vända om och förena mig med Sara men inser att jag inte skulle hinna undan stenregnet som är på väg. Min enda chans att ta skydd för rullande och fritt flygande stenar är att kasta mig mot en två – tre meter djup ravin mot flodsidan. Samtidigt som jag landar borrar sig en sten stor som en liten bil ner i marken 1,5 – 2 meter från mig. Mindre stenar flyger med ett väsande ljud över mitt huvud när jag kastar mig mot ravinens sida. Jag hinner tänka att nu är det slut men plågas mest av tanken att Sara blivit träffad av stenregnet. När det gått någon minut efter först skalvet och det värsta stenregnet avtagit tittar jag upp över kanten på stigen och ropar på Sara. Ser henne inte och inser att jag inte hörs för dånet från andra sidan floden. Där störtar det ner stenar, några stora som mindre hus, ner i floden.
Kl. 12.33 – Berget på den sidan är flera hundra meter högt nästan lodrätt. Stenraset på andra sidan (norra sidan om floden) följs av ras av jord och grus så att himlen förmörkas och det blir svårt att se och andas. Efter någon minut kryper jag åter upp mot stigen för att se efter Sara. Denna gång kommer hon gående mot mig på stigen. Vilken lättnad! Stenraset på vår sida floden har avtagit på den del av stigen där vi befinner oss.
Vi fortsätter framåt för att hitta en skyddad plats men vi rör oss också framåt för att komma bort från det vi felaktigt trodde var den farligaste platsen.
Kl. 12.37 – 41 minuter sedan första skalvet och sten och jordraset fortsätter på andra sidan floden. Stigen har täckts med ett lager av grus och jord. Sprickan i stigen vibrerar fortfarande
Kl. 12.38 Stigen är på väg att spricka och vi befarar att den ska rasa ner i floden. Nere till vänster skymtas cyklistens hjälm . Längre upp till vänster syns en del av cyklistens (Miguels) hjälm.
Vi ser hur stigen (stigen går nu brant uppåt och vi är högt över floden) får sprickor och vi känner hur jorden skakar. Efter några minuters rask rörelse framåt på stigen ser vi cyklisten (Miguel). Han har tagit skydd på den vänstra delen av stigen. Han ligger ner jämte en låg sten. Jag lägger mig över hans rygg och Sara lägger sig över min rygg. Under tiden vi ligger tryckta mot varandra dundrar stenar fortfarande ner på andra sidan floden. Skakningar hörs då och då. En spricka har bildats på stigens högra sida. Sprickan vibrerar och vidgas. Den är en dryg meter från oss. Vi befarar att stigen skall rasa ner i floden.
Ögonblicket innan vi nådde fram till cyklisten hade han låtit sin kamera, som han hade på cykeln, filma vad som hände på stigen. Filmen finns nu på You Tube:
Nepal 2015 Earthquake – Langtang National Park
På filmen skymtar man också hunden som följde med oss från den by som vi lämnade strax före första skalvet.
Kl. 12.38 Cyklisten, jag och Sara ligger och trycker på stigen – Bengt tar spjärn med vandringstavarna
Vi ligger och trycker 30 – 40 minuter.
Cyklisten berättar att han heter Miguel och kommer från Colombia men att han nu bor i USA. För att skingra tankarna berättar jag att jag nyligen läst Ingrid Betancourts biografi (politiker från Colombia som hölls fången av Farc-gerillan i 6,5 år i djungeln) . Han bara grymtar. Verkar inte vilja prata om det. Inte heller kommenterar han när jag säger att det faktiskt varit en jordbävning i Sverige för några år sedan. Det hände 6.20 på morgonen och min kaffekopp skakade. Det var allt! Han verkar inte uppskatta min galghumor.
Ett massivt ras av sten, jord och grus sker hela tiden från andra sidan floden. Ett tätt skikt av damm och jord gör att vi ibland måste andas genom näsduk eller klädesplagg.
Miguel säger att han ska lämna sin cykel och bege sig iväg. Han kryper fram till cykel och skruvar av cykeldatorn och kameran. Jag ser då att hans hjälm är skadad. En sten hade slagit bort en stor bit av hjälmen men han hade inte skadats!
Plötsligt säger Miguel att han ska försöka fortsätta fram på stigen. Massor av grenar, träd, rötter och annat bråte blockerar stigen. Han tar sig igenom detta kaos. Väl igenom ångar han sig och återvänder för att ta med sig cykeln. Vi känner oss utsatta och oskyddade så vi bestämmer oss för att hitta en säkrare plats. Vi tar oss krypande och klättrande igenom allt som rasat ner över stigen. Stigen vi befinner oss på har i princip kollapsat. Massor av jord, sten, grenar och rötter blockerar stigen. På Miguels video ser man hur detta sker.
Lite längre fram på stigen passerar vi en stor last som en nepalesisk bärare lämnat kvar. Strax därefter ser vi en jättestor sten (påminner om sten som hänge över stigen som vi passerade i morse) och som lutar ut mot stigen. Den har en trång glipa som kan fungera som skydd. Två bärare och en ung pojke har krupit in under stenen. De har också med händerna grävt ut två gropar längst in under stenen. Cyklisten Miguel har också krupit in under stenen.
Vi slänger oss igenom ett snår av nepalesiska brännässlor. Vi känner att stenen ger skydd för stenras uppifrån men att stenen skulle kunna rasa över oss om det kommer ett nytt kraftigt skalv. Miguel trivs inte under stenen utan bestämmer sig för att fortsätta vidare. Vi försöker kommunicera med bärarna. Det enda vi tror oss förstå är att vi bör vänta en timme innan vi går vidare. En av bärarna går tillbaka till sin övergivna last som visar sig innehålla, ägg, äpplen och slaktad kyckling. Han bjuder oss på ett äpple och konstaterar att några ägg i det översta äggfacket gått sönder. Rädda vad som räddas kan. Han trycker in sina ägg och äpplen långt in i gropen han grävt under stenen.
Mindre skalv och skakningar hörs och känns fortfarande. Det känns också som om det värsta sten- och jordraset på andra sidan floden har avtagit. Fortfarande tror vi felaktigt att vi är på väg att lämna det värsta området bakom oss.
En knapp timme tryckte vi under stenen. Bärarna och pojken bestämmer sig plötsligt för att lämna skyddet under stenen. Vi försöker haka på dem men innan vi fått på oss ryggsäckarna är de försvunnit ur sikte trots att vi ropar och gestikulerar. Vi fortsätter i vår takt på stigen, som ibland är blockerad av sten, grus, träd och rötter. Vi hoppas att stigen ska leda oss till säkerheten i byn Syabru Besi.
Emellanåt är stigen någorlunda ok. I bästa fall finns enbart några lösa stenar i vår väg. Vi kommer fram till en hängbro som verkar oskadd bortsett från sprickor i betongen som bron är förankrad i. Vi går över hängbron. På andra sidan ligger Dhoban, 1672 m, en by med tre thehus. Där finns ett tiotal personer inklusive en guide. Förvirring råder om vilken stig som är den bästa härifrån till Syabru Besi. Någon, troligtvis guiden, rekommenderar den gamla stigen som går söder om floden. Vi går över hängbron igen. De flesta försvinner iväg men en tysk kille, Tim, slår följe med oss.
Vi försöker ta oss fram så fort och säkert som möjligt. Uppför ett par stenbelagda backar med enstaka små och stora stenar men i övrigt hyggligt framkomliga. Ett jättelikt stenfält ligger nu framför oss. Där möter vi en nepales. Jag pekar framåt och frågar hur det är at ta sig igenom. ”Very dangerous” säger han. ”Falling stones”. Sara frågar vad han sa. ”Vi måste skynda oss förbi stenfältet” sa jag.
Emellanåt är det svårt att se var stigen går för allt som rasat ner på den. Fortfarande dunder och brak på andra sidan floden men färre och lugnare skakningar. Vi möter snart nya hinder. Rasmassor av grus som lutar brant ner mot floden. Vassa stenblock med inslag av block som är lösa och riskerar att sätta sig i rörelse när vi trampar på dem. Nedfallna elstolpar och elledningar ligger i vår väg. Ibland ser vi inte var stigen går men kan i bästa fall gissa oss till var stigen borde gå under flera lager av stenblock. Elledningen måste vi korsa flera gånger genom att krypa under den eller kliva över den.
Tim följer lugnt efter mig och Sara. Känns skönt att vara tre. Vi hjälps åt att hitta den bästa vägen förbi rasmassorna. ”Ett skalv här och vi är förlorade” tänker vi alla men säger det inte. När vi först får se Syabru Besi inger det hopp. Vi börjar se slutet på stenfältet när vi får syn på en nepales som krossats mellan två stenar.
Vi är på väg mot en jämn stig som verkar på längs flodkanten men upptäcker att vi är på väg ner i en jättestor grop av lös grus och sten. För att komma därifrån måste vi vända om och ta oss upp på stenfältet igen och söka oss en annan väg ner till fastare mark.
Vi har tagit oss fram oavbrutet sedan vi lämnade skyddet under det stora stenblocket. Jag blandar en flaska med energidryck, Vitargo. Tim är frågande till drycken men vi övertygar honom att den ger både vätska och energi.
När vi äntligen ser hängbron över floden Bothe Kosi inser vi att vi kan nå Syabru Besi oskadda.
Vi går över sista hängbron som lyckligtvis inte är värre skadad än att passagen går bra.
Vi har tagit oss genom ett stort stenfält. Nu har vi äntligen fast mark under fötterna och bara enstaka stenar på stigen
Huvudgatan i Syabru Besi
Även i den ”nya” delen av byn var förödelsen stor – inget hus var beboeligt
Hotel Peaceful t. v. i ruiner men det hotell vi bodde i innan vandringen, Hotel Small Star t. h. står upprätt men har stora skador på bärande delar och har därför dömts ut
Hur omfattande jordbävningen varit blir vi varse i Syabru Besis gamla stad. Den ligger nästan till 100 % i ruiner. En spökstad! Snabbt genom ruinstaden och ut på vägen upp till den ”moderna” delen av Syabru Besi. Där faller vi ihop av trötthet och av anspänningen. Folk kommer fram och stöttar och tröstar oss. Tim är vår hjälte som följde oss men vi känner att han också har haft nytta av vårt sällskap och av vår erfarenhet av bergsvandring. Vi blev ett starkt team tillsammans!
Vad göra nu? En hotellägare med obrukbart hotell bjuder oss på nudelsoppa.
Det pratas om ett ”tentcamp” uppåt sluttningen en bit från gatan. Vi går dit och försöker hitta en sovplats under ett skynke som är upprest med bambupinnar. Vi lägger våra ryggsäckar nära en skyddande mur för att markera vår plats. Miguel dyker upp i vimlet av turister och nepaleser. Härligt att se honom välbehållen. Vi pratar av oss med många som har förfärliga upplevelser. Alla har behov av att dela sina upplevelser.
Måste kontakta familjen. Vi har fått oroliga SMS. Jag (Bengt) lyckas hitta ett ställe där telefonen har täckning. Får tag i Martin till all lycka. Budskapet är att vi är välbehållna och nu gäller det att vänta och se vad de kommande dagarna har att ge. Känns som vårt viktigaste samtal någonsin!
Åter till våra ”backpacks” under presenningen på andra hyllan på det lilla fältet. Det har nu blivit mörkt och när vi äntligen hittar ”vår” plats har några ryska damer lagt beslag på vårt sovutrymme och flyttat på våra ryggsäckar. Hittar en annan plats under en annan presenning med blandat folk, turister och nepaleser. Mer eller mindre kaos råder men folk makar på sig och gör plats för oss.
Efterskalv kommer och följs av stenras från berget bakom vårt ”camp” och från berget öster om byn. Ingen filt utan det blir massor med kläder på. Vi ligger skuldra mot skuldra med varandra men också tätt för att alla ska få plats. Våra kängor fungerar som nattduksbord. I dem har vi pannlampa, vattenflaska och mobil.
26 april
Orolig natt med dålig sömn. Flera efterskalv som känns tydligt när man ligger mot marken. Vi känner oss utsatta med bergssidan som sluttar ner mot vårt ”läger”.
Liv och rörelse redan vid sextiden när det ljusnar. Hotellägare har flyttat ut sitt kök i tältlägret. Det serveras kaffe med massor av socker.
Omtänksamma och godhjärtade bybor inrättade både sovplats och fältkök i lägret och bjöd generöst in oss turister
Alla i byn, såväl nepaleser som turister, bodde under presenningar i det provisoriska lägret i utkanten av byn
En indier som är yrkesmilitär ordnar ett möte på gatan kl. 7.30. God ambition men resultat är lika med noll! Finns en lista på trappen till ett hotell (Sun Rise Hotel) där vi skriver namn och nationalitet. Den franska gruppen tar initiativ till detta. Indiern bestämmer sig för att gå till näraliggande staden Dunche, 3 – 4 timmars vandring. Han går samma f m och vi ser inte honom mer. Ryktet går om att nya stora efterskalv är att vänta.
Under dagen syns bara ett fåtal helikoptrar. De är på väg upp i dalen till Langtang och in i dalen mot Timure mot gränsen till Kina. Frågan för många turister idag är: Stanna och vänta på helikopter eller gå mot Dunche.
Vi är tveksamma till att gå ut på vägen. Jag synar utfarten söderut. Det ligger massor av sten på vägen. Vi hör också om att en person dödats av fallande stenar vid utfarten från byn.
Trots allt har vi en viss säkerhet där vi är. Dessutom serveras det Dal bath två gånger om dagen från fältköket.
27 april
Förfärlig natt med ett stort efterskalv och ett par mindre. Vi hade i förväg sett ut ett stenblock som skydd för oss om det kom skalv och sedan sten nerför berget. Vid det större skalvet i natt sprang vi dit och kastade oss i skydd. Det tog några sekunder innan vi fått på oss panlamporna och hittat vägen till stenen bland alla upprörda och skrämda människor. Lyckligtvis slutade ”stenrullet” en stund innan det nådde oss!
Kaffe på ”sängen” vid sextiden av köksnissen vid det enkla fältköket. Dal bath serveras vid 10-tiden och när det mörknar på kvällen. Vi betalar 1000 rupier per person för måltiderna och uppskattar verkligen lokalbefolkningens generositet.
Idag beger sig ännu fler till fots till Dunche och ev. vidare. Jag går ner i utkanten av byn och kollar hur vägen ser ut söderut mot Dunche. Ser massor av sten på vägen både innan och efter bron som finns en knapp kilometer från byn. Vår ”värdinna” på Hotel Small Star (som nu har sprickor och är obrukbart) avråder oss från att bege oss av till fots på vägen. En kvinna dödades där i går kväll säger hon.
Ett begravningsfölje går genom byn med fanor, standar och ljudeffekter. Det är en ceremoni för de som dödats i den ”moderna” delen av byn.
Vid helikopterplattan (en gräsplätt med sprickor nära slänten ner till floden) är det idag livlig trafik. Landningsplatsen för helikoptrarna är förresten ett utsatt ställe. Vid huvudskalvet rasade sten ner på gräsplanen och en buss var också på väg dit innan den fastnade en liten bit innan ”flygplatsen”. Flera gånger om dagen rasslar stenar ner mot flygfältet och vi måste fly in i en raserad gränd.
Denna dag är första dagen som några blir hämtade av helikopter. Idag landar en rödfärgad privathelikopter 5 – 6 gånger och evakuerar sju personer åt gången. De som omfattas av denna evakuering är ”trekkingteam” med nepalesisk guide och med papper på att försäkringen betalar räddningsinsatsen. Vad kostar det att köpa en plats? 500 dollar cash enligt en besättningsman. De flesta har endast nepalesisk valuta.
Entrè står det på ”dörren” till denna latrin!
Sara bevakar vår populära solcellsladdare
Presenningslägren låg i olika terrasser på sluttningen – säckarna i förgrunden är resultatet av en ”skräpplockarinsats”
Från berget i bakgrunden rullade det ner stenar till och från under hela veckan
Vår MTB-kompis Miguel är en riktig energispruta. Han orkar tänka mer på den utsatta lokalbefolkningen än på sig själv. Han bidrar med jobbinsatser på ”campen”. Hjälper också till att bygga en latrin, ställer upp och organiserar matutdelningen (vilket vi också gör) och gör en insats, tillsammans med oss och andra, för att hålla lägret fritt från skräp. Trots latrinen “pissar och skiter” folk tyvärr överallt.
Den s.k. turistpolisen i byn fick vi tips om att kontakta. Men det är inget han kan bidra med. Dålig engelska och ”god dag yxskaft” svar från hans sida.
Dagen slutar åter i ovisshet. Ingen ”service” på telefonen men laddad är Bengts I-phone och flera andras också tack vara solcellsladdaren, inget besked om och när vi kan evakueras. Fransmännen har tydligen fått besked om att de kan flygas ut härnäst tack vare franska statens ingripande.
Ett litet glädjeämne är det sovtäcke jag lyckades skaffa idag. En hotellägare med förstört hotell sålde ett täcke till mig för 2000 rupies. Om jag lämnade tillbaka det skulle jag få 800 tillbaka. Lakanet visade sig vara stöldbegärligt. Vi fick slita det ifrån en kvinna som lagt beslag på det när vi vände ryggen till.
28 april
Nya skalv inatt! Fullt på ”campen” och utrymmet under presenningarna är mycket begränsat. Vi ligger nästan över varandra.
Inget frukostkaffe eller the i lägret denna morgon. I stället går vi till Village View Hotel. Det är det enda hotellkök som är öppet. En hastig frukost på deras uteplats. Sedan går de flesta kvarvarande utlänningar ner till helikopterfältet. Det ligger tyvärr väldigt utsatt och om och om igen måste vi rusa in på en ”ruingata” där vi är lite mer skyddade när sten och grus kommer störtande uppifrån bergssidan.
En farlig väg från helikopterfältet – vi senare hittade en säkrare mellan husen och in på en ruingata
Några fåtal blir evakuerade idag. Främst några skadade nepaleser och en äldre man från Schweiz som var lätt skadad.
Hus vid helikopterfältet på den gata vi använde som skydd då stenar rasade ner mot ”flygplatsen”
Ännu en dag av resultatlös väntan. Den franske talespersonens agerande inger visst hopp. Han har en tuff ton mot sin ambassad och krav på ingripande med armèhelikoptrar. Tyvärr börjar fler och fler agera egoistiskt. Vissa rusar fram till helikoptern utan ordning och disciplin! Nu när grupperna med guide från Nepal inklusive försäkring blivit evakuerade gäller en outtalad prioritering:
Först skadade, sedan fransmän och sist övriga.
Miguel t.v. pratar med fransmännen
Rykten om att flaskvatten och mat kommer att ta slut florera i byn. Vi ser till att ha minst två liter vatten åt gången. Vi är också noga med andra rutiner som hygien morgon och kväll (tvättlapp vid rinnande slang och tandborstning med flaskvatten), hålla ordning på innehållet i våra ryggsäckar, se över vårt medicinförråd och vid behov dela med oss av det andra kan behöva och hålla våra kläder i hyggligt skick.
Hus intill helikopterfältet
Regn under eftermiddagen så inga helikoptrar efter lunch! Ännu en dag i ovisshet. Ingen kontakt med familjen där hemma, inget besked om/när det kan bli evakuering. Vet inte ens om sparrisen kommit upp i vår trädgård eller om hur det gått i Champions League!
29 april
Vi har flyttat upp en terasshylla på ”campen”. Bor ihop med en nepalesisk familj och med Miguel.
Kallt i natt med regn under förnatten. Ofta är det ett herrans liv under natten när vildhundar drar omkring skällande i lägret. Men i natt var det högljutt av annat skäl. Byborna hade ingripit mot personer som försökt plundra de tomma husen. Mycket hetsig och aggressiv stämning.
Klockan sex vaknar lägret samtidigt som det ljusnar. Beställer en dubbel expresso av Miguel som tagit rollen som ”servitör”. Han levererar kaffe med socker eller snarare socker med kaffe. Det blir vår frukost. Förresten, denna natt är den första utan att vi väckts av efterskalv!
Alla tittar längtansfullt mot helikoptern men den hann komma många gånger innan det blev vår tur
Under dagen evakueras c:a 15 personer (= fransmän). Ett sällskap med tre kvinnor och en man utmärkte sig genom att rusa ut till helikoptern utan hänsyn. En gång blev de bortmotade men nästa gång ”tvingade” de sig med.
Under eftermiddagen och kvällen händer inget och besvikna går vi tillbaka till byns huvudgata och vidare till ”lägret”.
Tunnor med tjära och nedfallen sten på ”flygplatsen”
Dagens ljuspunkt var att vi fick nys om en sattelittelefon som någon tryckt på. Det blir ett samtal till Martin där vi rapporterar om vår belägenhet och han om sina kontakter med UD mm. Underbart att få kontakt med familjen.
Dagens kulinariska glädjeämne är en pastarätt på Village View Hotel (fried pasta, egg, ost) men trots det krånglar våra magar. Beror nog på kex och kakor till frukost och mellanmål. Inget annat finns att tillgå. Men under dagen hittar vi en liten butik i ett ruinhus som säljer bananer och klementiner. Vilken lycka!
Vi hör hemska berättelser om förödelsen i byarna uppe i bergen. Värst är det i byn Langtang där bara några få har överlevt enligt olika källor.
Två nya dödsoffer bland de som begett sig per fot på vägen mot Kathmandu.
Ett stort begravningsfölje går längs byns huvudgata. De är på väg till andra sidan floden där likbränning enligt hinduisk tradition skall genomföras
30 april
Har sovit packade som sillar jämte ett litet fältkök som byns skoförsäljare sköter. Vi är granne med en familj med både äldre mormor (65 år!) och ammande litet barn. Hör inget skalv i natt men stenraset ner mot helikopterfältet fortsätter.
Olika ljud som påminner om skalv och stenras skrämmer oss. En person kom släpande på en väska på hjul. Vi stelnar till! Likadant med olika motorljud.
Under förmiddagen händer inget på helikopterfältet. Uppgiven stämning. Den engelska humorn kommer väl till pass. Vi skojar tillsammans med ett medelålders engelskt par om att vi inte kan räkna med våra nationers flygstöd. Istället får vi lita på flottan. Submarines från US Navy och våra ryssjagande ubåtar kommer att rädda oss! Vi måste hålla koll på vad som händer i floden!
Denne professionelle bergsguide från Nepal berättar för oss om förödelsen i byarna i Langtangområdet. Han hade idag återkommit från en räddningsinsats i byn Briddhim
Denna pilsnerreklam vid helikopterfältet kändes som ett hån
En lastbil rasade ner från vägen intill helikopterfältet
Verkligheten är inte lika munter. En familj med raserat hus jämte helikopterfältet försöker rädda sina ägodelar. De kliver omkring bland bråten. Vi försöker varna dem för att det som återstår av huset ska rasa över dem.
Under eftermiddagen sägs det att sista helikoptern gått för dagen och att evakueringen av oss kan dröja flera dagar. Vi är nu bara 25 personer kvar. Hälften är Israeler. Övriga är från Australien, Chile, England och vi från Sverige.
Alla utom Israelerna bestämmer sig för att i samlad tropp gå till en armèpostering i utkanten av byn. Vi möts av strama män, några utrustade med gevär. Vi begär att få tala med befälhavaren. Denne kommer men är avvisande. Vänta och se eller bege er ut på vägen mot Dunche är hans besked.
Sara rasar ihop och börjar storgråta. Han ändrar attityd direkt. Tar fram telefonen och låter oss använda den till kontakt med våra konsulat. Ringer både vårt konsulat och den danska ambassaden utan resultat. Han tar också tillbaka beskedet att fotvandring mot Dunche är det bästa alternativet.
Han lovar att göra vad han kan för att påverka sina överordnade för att få igång helikopterevakueringen. Tillfällighet eller ej. När vi kommit tillbaka till ”flygfältet” kommer strax en helikopter som ska hämta en skadad nepalesisk flicka. Helikoptern fylls snabbt med assistenter och sjukvårdare men en besättningsman räcker upp ett finger – ändrar sig sedan till två fingrar. Vi, Sara och Bengt blir framvinkade. Äntligen! Kort flight, 5 – 10 minuter till Dunche. Där blir vi hänvisade till ett nytt presenningsläger med tegelstenar som sovunderlag. Men undrens tid är inte förbi! Snart blir vi uppropade för en ny flight. Helikoptern packas proppfull med ryggsäckar och passagerare. Med på vår flight är bl.a. det engelska paret och en tjej från Chile. På den första flygningen såg vi raserade byar längs flodfåran till Dunche. På denna flight ser vi hur högt belägna isolerade byar totalförstörts. Men skadorna är också omfattande i de bördigare och mer låglänta delarna i Kathmandudalen.
Vi landar efter en knapp halvtimmes flygning på en militärbas, som ligger två timmars bussresa från huvudstaden. Där får vi ett professionellt mottagande. Representant från Storbritannien liksom från Röda Korset finns på plats. Sjukvårdare uppmärksammar mina skrubbsår jag fick vid hoppet ner mot floden och jag erbjuds sjukvård. Tackar nej till det men ja till en flaska vatten och en stol i solen. Äntligen kan vi slappna av efter nästan en veckas anspänning.
1 maj
Sent i går kväll kom vi med buss till Kathmandu. ”Vårt” hotell Tibet Guest House var öppet men nästan obemannat. De flesta bland personalen jobbade inte utan var sysselsatta med att ta hand om sina hus, hem och familjer. Snabb promenad i Thamal för besök på Pilgrim, bokhandel och textilbutik. Många gator även i Thamal är avstängda men de flesta husen verkar på ytan vara oskadda. Men två flervåningshus nära vårt hotell har kapsejsat och lutar nu mot varandra!
Till vår lycka har vi kommit i kontakt med Tek Rai, en god vän från vår senaste Nepalresa. Han hade lämnat Langtang den 17 april efter 41 dagar i bergen med ett forskarteam från Cambridge University i UK. Han känner varenda by i området och med hans hjälp går vi igenom vad som hände oss under katastrofdagen. En bättre debriefing kan vi inte få.
I trädgården på Tibet Guest House i Kathmandu med vår vän Tek Rai
På eftermiddagen åker vi till flygplatsen. Där möts vi av svensk personal från Myndigheten Samhällsskydd och Beredskap.
En svensk flagga på montern värmde extra! Vi prickades av på listan. Det var allt.
Eftersom vi reser på egen hand är vi vana vid och införstådda med att klara oss själva. Även om dag efter dag gick under vår vistelse i byn Syabru Besi var vi på det klara med att vi inte skulle hämtas av UD eller annan svensk myndighet. UD uppträdde korrekt mot sonen då han var i kontakt med dem men de kunde inte göra något konkret. Sociala media – speciella facebookgrupper var till större hjälp under katastrofdagarna och efter hemkomsten. Det har varit till stort stöd för oss att följa dem som överlevt och hur de i många fall fått igång insamlingar för ekonomisk och praktisk hjälp till byinvånarna i Syabru Besi. Vi har också försökt hålla kontakt med invånare i byn för att, efter bästa förmåga, stötta de som förlorat både sin egendom och sin möjlighet till försörjning. Vi kommer aldrig att glömma deras generositet under de sex dagar vi bodde tillsammans med dem under en presenning!
Hör oss berätta om jordbävningen och hur vi klarade helvetesvandringen till byn Syabru Besi:
Langtang är nu en by som i princip har upphört att existera – Nepals myndigheter har förklarat området som ”restricted area”. Det betyder att området är avlyst. Ingen bebyggelse än mindre befolkning finns kvar. Hela byn är täckt av jord,grus, sten och lera.
På denna video från BBC News får man en uppfattning om förödelsen:
Nepal Earthquake: ‘Indescribable horror’ as village is ‘wiped out’ – BBC News
Hjälpbehovet I Nepal kommer att vara stort veckor, månader och år efter jordbävningskatastrofen. Många hjälporganisationer behöver ekonomiskt stöd för att fortsatt kunna nå de mest behövande ute i avlägsna byar uppe i bergen. Vi kommer att skänka alla arvoden och ersättningar vi får in när vi träffar media och när vi håller föredrag och bildvisningar om hur vi lyckades rädda oss ur katastrofen.
Varför GR 5? Vi har tidigare vandrat de sydligaste etapperna av GR 5 ner till Medelhavet men också i flera områden i norra delen av GR 5 – ex. Tour of Mont Blanc, Tour of The Vanoise och Tour of The Quyeras. Nu vill vi vandra en sträckning av GR 5 genom glesbefolkade områden i departementen Savoie, Haute Alpes, Alpes des Hautes Provence och Alpes Maritimes så att vi kommande år kan slutföra hela GR 5 genom att vandra de ”felande” etapperna i norr. Guidebok: Walking the French Alps – GR 5 Lake Geneva to Nice, Ciceone press – obs en senare version finns nu från samma förlag (The GR 5 Trail av Paddy Dillon). Kartor: IGN Carte de Randonnèe, 1:25 000 – 3535 OT, 3536 OT, 3537 ET, 3538 ET, 3639 OT och 3741 OT Svårighetsgraden på vandringen? Mycket upp och ner (height gain och height loss), 8789 m upp och 8665 ner räknat på de höjdangivelser som fanns i vår guidebok. Vandringen var inte svindelframkallande d v s nästan inga exponerade eller luftiga passager enligt vår uppfattning. God planering krävdes när det gäller matprovianteringen och den dagliga vattenförsörjningen. Övrigt: Vi har denna gång valt att vandra senare på säsongen (29 augusti – 10 september) än någon gång tidigare. Det hade både för och nackdelar. Fördelar var bland annat att det var lätt att få boende vid Gite E ètape och det var ingen tryckande hetta mitt på dagen. Men vi brukar inte besväras av värme utan upplevde snarare att det var i kyligaste laget morgon och kväll. En annan nyhet för oss var att vi var utrustade med ett enkelt Primuskök och därför bar med oss mat för 3 – 4 dagar. Detta upplevde vi som positivt. Vi kunde, när vi kände för det, pausa och fixa te-vatten, varma koppen eller laga en enkel pastarätt. Tältet gav oss också frihet och ur säkerhetssynpunkt kändes det tryggt eftersom det ofta var långt mellan boenden. 29/8
Vi kommer till Modane med tåg från Paris efter byte i Chambery. I Modane hittar vi med lite hjälp en livsmedelsbutik för proviantering samt en Camping Communale. En lugn första tältnatt.
30/8 Modane – Pont de la Fonderie. En km från campingen når vi GR 5. Det går stadigt uppåt på i första hand enkla bilvägar. Från trädgränsen (c:a 2000 m) blir det stigar.
Chalets le Lavoir – En övergiven kasern
Col de la Vallèe Ètroite, 2434 m, ligger på gränsen mellan Savoie och Hautes –Alpes. Namnen på departementen finns på ömse sida på träkorset. Vi har nu kämpat oss upp nästan 1400 höjdmeter under dagen
Det känns lite kluvet med de allt oftare förekommande MTB-cyklisterna i Alperna
Från ”collen” bär det nedåt till vår ”wild camping” vid Pont de la Fonderie. 31/8 Pont de la Fonderie – Plampinet. Något stela efter att ha sovit på hårt underlag och med mycket tunna liggunderlag fortsätter vi vandringen. Vi följer en lättgången mindre väg jämte vattendraget ”Torrent Vallèe Ètroite”. Vi ser murmeldjur och rovfåglar och en flora som är mer höstlik och sparsam än vi är vana vid.
Vid Refuge de la Vallèe Ètroite stannar vi för varsin kaffe. Vi fortsätter i zig- zack till Col des Thures, 2194 m. På vägen upp rastar vi vid den cirkelrunda fjällsjön Lac Chavillion. Många fler vandrare (och cyklister) rastar och har pic-nic. Inslaget av italienare är markant, det märks att vi är nära gränsen till Italien.
Plötsligt kom en fåraherde, hans hund och hela flocken av får för att dessa skulle släcka sin törst i sjön
Under ett par dagar ser vi det mäktiga Mont Thabor, 3187 m
Vandringen fortsätter över mjuka fina ängar, därefter zig-zack ner genom lärkskog och senare granskog, sedan åter ängsmark på lägre höjd.
I lärkträdsområdet fanns märkliga klippformationer i eroderad gul sten
Vi kommer fram till Plampinet, letar efter campingen men hittar den inte (fanns då vår guidebok gavs ut 2004 men en del har hänt sedan dess). Det löser sig ändå på Gite dètape La Cleida där vi kan campa i trädgården och äta middag/frukost i deras restaurang. På kvällen passar vi också på att inhandla en lokalproducerad ost från en stolt ostbonde.
Den idylliska byn Plampinet
1/9
Plampinet – Fonteuil. En kylslagen frukost vid tältet innan vi beger oss iväg på en brant jeepväg.
Pelargon på stubbe utanför Plampinet
Lite mindre brant vid Chalets des Acles. Sedan åter brant uppåt mot Col de Dormillouse, 2445 m. Innan trädgränsen tog slut såg vi massor av Karl Johan svamp.
Relativt lätt och mindre kuperad vandring mot nästa ”col”, Col de Lauze, 2530 m. Soligt som vanligt under första delen av dagen men vinden var aggressiv. På vårt kommande boende i Gite dÈtape i Le Fonteuil beskriver lokalbefolkningen vinden som Mistral-vind ( Mistral är en hård, nordlig vind som vanligtvis är torr i Frankrike och Sardinien i Italien, som blåser längs Rhônedalen – Wikipedia).
Syrsor inte bara på stigen
Col de Dormillouse, 2445 m
I Montgenevre hade vi tänkt stanna för natten. Men det visade sig vara en helt öde vintersportsort där det enda som var öppet var turistbyrån. Ett ganska förfärligt ställe som lovade mycket på håll men som bara innehöll färggranna kulisser. Därför vidare mot Briancon. Vi tar in på Gite Ètape i Fonteuil. Bengt är kraftigt förkyld så i morgon blir det en vilodag. 3/9
Le Fonteuil – Briancon. I lugn takt går vi vidare genom skogen på fin stig som går lätt uppför. Kommer fram till en bro som leder till gamla stan i Briancon. I Briancon (1290 m – Europas näst högst belägna stad efter Davos!) ägnar vi en stund till diverse inköp. Checkar in på hotell St. Antoine så det blir en kort vandringsdag. E m blir det promenad till stort köpcentrum där vi köper gastub till vårt lilla Primus kök och en lättviktsflaska. Resten av dagen softar vi och dagens avslutas med en smaklig middag (grönsaks buffe´) från egen trädgård, charkuterier, nötbiff med tomatsås och pommes samt melon och färska jordgubbar).
Normalpriset för boende (oftast på Gite Ètape) med halvpension låg mellan 35 – 50 euro per person, ofta inklusive vin till middagen. Campingavgiften var 10 – 15 euro per natt.
4/9 Briancon – La Chalp. Ännu en fin vandringsdag! Från hotellet går vi genom villakvarteren c:a två km därefter kommer vi in på ”vår” led GR 5 som går genom barrskog dels på stigar dels på skogsvägar för fyrhjulsdrivna fordon. Hela tiden går det kraftigt uppåt. Det blir ett och annat smakprov av både hallon och blåbär men också lystna blickar mot skogen där det växer otroligt mycket svamp framför allt olika sorters soppar.
Efter besöket i Paris med Eiffeltornet dagarna innan vandringen har vi nu ett nytt mått på avklarade höjdmetrar. Vid Col des Ayes, 2477 m, konstaterar vi, att vi att vi under förmiddagen ”klättrat ” motsvarande nästan fyra Eiffeltorn!
Vi känner oss förtjänta av en Primustillagad lunch bestående av kokta nudlar, alpost och Wasa surdegsknäckebröd. Knäckebröd är perfekt att ha med sig – väger lite och har högt näringsvärde.
Efter ”collen” bär det brant ner på zig-zack-stig. Snart kommer vi till väg som är framkomlig med bil. Fler P- platser passeras och innan Brunnisard finns det en ”wild-camping” där husbilar m m höll till. Vi går vidare på landsvägen till byn La Chalp där vi blir de enda gästerna på Gite d`etape La Teppio. Där bodde vi också förra året när vi vandrade runt Queyras. 5/9 La Chalp – Chateau Queyras. En trio vandrare från Tyskland bekantade vi oss med i Briancon. Vi har sedan dess stött på varandra några gånger. Precis efter start denna morgon träffar vi dem igen och utbyter erfarenheter från de senaste dagens vandring och planeringen för dagen. Vårt mål i dag är Chateau Queyras. Vi vandrar brant uppåt genom tallskog, lärkskog och ängar. Vi går genom en liten by som, liksom många andra vi passerar under denna vandring, var mer eller mindre övergiven. Vår guidebok (från 2004) ”lurade” oss flera gånger genom att berätta om service som inte längre fanns.
Efter 1,5 timme når vi en konstgjord sjö där vi tar ”förmiddagskaffe”. Efter sjön börjar en brant nerstigning genom de olika vegetationerna. Vi mötte ett fåtal vandrare men det märks att det inte är högsäsong.
Stigen slutar vid en kraftigt trafikerad väg som leder oss till Chateau Queyras med sitt stora gamla fort. Vi stannar till vid en restaurang/cafè/affär för en god kopp kaffe. Mycket trevligt ställe! Innehavaren ser att vi är på väg in i byn och kommer ut på gatan och välkomnar oss och undrar om han kan hjälpa oss med något. Vi träffar också på ett gäng medelålders herrar från Danmark. De är på cykeltur och har på sina racercyklar avverkat några av de klassiska Tour de France-passen.
Sedan vidare genom byn till den kommunala campingen där vi slår upp vårt tält innan vi drabbas av ett två timmars regn.
6/9
Chateau Queyras – Celliac. Kl. 8 har vi klarat av morgonbestyren och beger oss ut ur byn och upp på stigen och den långa uppstigningen mot Col Fromage. Enligt ”vägvisaren” väntar oss 3 h 45 m vandring innan vi är på ”collen”. Stigen börjar brant i skugga men övergår efter någon timme i sol och mindre brutalt brant.
Fäbod på väg mot Col Fromage
Märkningen av leden var genomgående bra men kvaliteten skiftade från departement till departement
På Col de Fromage, 2301 m, stöter vi åter på våra tyska vänner. Nu har vinden vänt och blivit både lugnare och varmare än den varit de senaste dagarna.
Col Fromage (2301 m) och i bakgrunden en topp några hundra meter högre
Därför blir det en lång lunchpaus uppe på passet. Det serveras nudelsoppa, bröd och alpost.
Celliac skymtar längst bort i dalen
Sedan fortsatt vandring mot Celliac i stålande sol och behaglig temperatur. I Celliac tar vi in på Gite d ètape `Les Baladins. En mindre livsmedelsbutik ger oss möjlighet att proviantera och den soliga kvällen underlättar materialvård bl a att torka tältet. 7/9
Celliak – Fouillouze
Lämnar Celliac och fortsätter på en brant stig upp genom skogen till ett brusande vattenfall, ”La Pisse”.
En helt ok fikaplats
Efter någon timme är vi framme vid bergsjön Lac Des Pres-Sèbeyrand. Ett idealiskt ställe för en andra frukost.
Vidare vandring förbi en skidlift och toppstuga i stekande sol. Vi är nu i ett ödsligt och högalpint område där stigen letar sig fram bland stora stenblock. Vi kommer fram till nästa lilla fjällsjö, Lac Saint Anne där det också ligger ett litet kapell. Efter ännu en ”bergsjöpaus” griper vi oss an den sista branten upp mot Col Girardin. Framför oss och andra sidan passet ligger Ubaye dalen som av franska vandrare vi träffat anses som en av de vackraste och solsäkraste i landet. Vi har nu kommit till Alpes de Hautes Provence.
På väg ner från Col Girardin fikar vi i en koloni av nötkreatur och får.
Senare kommer vi fram till ännu en övergiven by, La Barge, vid floden L`Ubaye. Vi följer floden på en asfalterad väg medströms 7 – 8 km.
Med tiden kommer vi fram till en vacker bro (Chatelet bridge) belägen 100 m över floden.
Det är dags att söka plats för ”wild camping ” och vi hittar en vid stigen upp mot Fouillouze.
8/9 Fouillouze – Larche. Vi lämnar vår ”tältcamp” efter en lätt frukost. En knapp timme senare är vi framme vid Fouillouze där vi stannar till vid byns Gite de Fouillouze för att dricka en god kopp kaffe på deras uteservering. Det är måndag morgon och vi är överens om att vi har haft sämre start på en vecka än denna!
Sedan över ängar, förbi bäckar mot Col du Vallonet. Det högsta passet bör vara avklarat innan lunchtid med tanke på att det ofta skyar upp och blir mer molnigt uppåt dagen. Dimma kan också komma vällande över berget senare på dagen. För att inte tala om lokala regnåskväder. Men vi har klarblå himmel och lunchar lugnt innan den branta uppstigningen över passet.
Österut ser vi berget La Meyna, 3067
Vi är nära den Italienska gränsen nu. ”Buongiorno” hörs ofta när vi säger ”bonjour”.
Innan dagens andra pass går vi förbi en ruin, kanske en övergiven militärkasern. Lång nedgång till Larche. Från 2558 m ner till 1670 m. Regnet hänger i luften och åskan mullrar på håll så vi tar in på Gite de Lache. 9/9 Larche – Bousieyas. God mat på ”Gitet”, som snarare var ett hotell med halvpension.
Vi börjar dagen med landsvägsvandring jämte floden Ubayette
Efter råd från personalen på byns camping (där fanns enda ”livsmedelsbutiken” i byn med mycket magert utbud) går vi på den asfalterade vägen till Pont Rouge.
Vi går nu in i den vackra Lauznier- dalen, ett 3000 ha stort naturreservat
Ännu en vacker sjö är Lac du Lauzanier där vi tar tillfället i akt och förmiddagsfikar.
Vi ser massor av, som det verkar, nästan tama murmeldjur. Däremot få vandrare. Efter sjön börjar det ödsliga, sterila och steniga landskapet. Vi är på väg upp mot vandringens näst högsta pass, Pas de la Cavale. Ett pass som kräver respekt och som guideboken varnar oss för om det är blåsigt. Risk finns för fallande stenar andra sidan passet där stigen går brant nedåt.
Alpflockel
Pas de la Cavale, 2671 m
Vi har stabilt väder med god sikt och obetydlig vind. Trots mycket lös sten är stigen väl synlig och inte speciellt svår eller svindelframkallande. Ser en stenbock (Ibex) strax innan passet. Den verkar vara skadad och rör sig långsamt och haltande.
Passet ligger nära gränsen till Italien och bara 60 km fågelvägen till Medelhavet.
20 minuter brant nedåt efter passet sedan är stigen mindre vertikal. Vädret är fortfarande stabilt (som de senaste dagarna = soligt på morgonen, moln vid lunch tid och något regn sen e m tid).
Vi hittar ingen lämplig plats för ”wild camping” därför fortsätter vi till Bousieyas efter att ha passerat ännu ett pass,Col des Fourches, 2262 m.
Där går vi förbi en mindre ruinstad/by. Bousieyas känns också övergivet men där fanns trots allt Gite de Bousieyas som visade sig vara en riktig pärla! Ett ungt par var värdar och de hade gett boendet och den separata restaurangen en personlig prägel.
Sara, huskatten och den lilla restaurangdelen till Gite de Bousieyas
Trevliga gäster träffade vi också där bl a en tyska som i våras varit i Sverige för vandring Kalmar – Varberg och en fransk cyklist som avverkat de flesta av de klassiska Tour de France passen under sin semester (ex. Alpe d”Huez, Col du Galibier, Col d”Izoard och Col du Galibie). De finaste cykelvägarna och bergspassen finns dock inte med på Tour de France. Han menade att det är kommersiella krafter som styr vilka som ska vara med i tävlingen. 10/9 Bousieyas – St. Etiene de Tinèe.
På väg ut från byn kan vi blicka tillbaka föregående dags sista bergspass
Genom gles barrskog på väg till Col de la Colombiere
Dagens första pass är Col de la Columbiere, 2237 m med utsikt över Tinèe-dalen. På passet finns en stigdelning där en sträckning är Tour de L Úbaye, Gr 56 men vi fortsätter på GR 5.
Via en behagligt slingrande stig kommer vi efter någon timme till St. Dalmas-Le-Selvage.
Där finns en vacker kyrka men liksom många byar vi passerat är här ganska öde och livlöst. Småbyarna i bergstrakterna är verkligen utflyttningsdrabbade och glesbefolkade och ibland helt obefolkade.
Sista ”collen” denna vandring är Col D´Anelle, 1739 m. Lunch där med soppa från eget kök.
Inte lika prunkande lavendel som under högsommaren
Sedan en sista nedstigning mot St. Etienne de Tinèe. Där slinker vi in på en restaurang för att ta ett glas vitt vin. Lättade och glada över en lyckad vandring njuter vi av stunden och av krögarens 40-talsmusik.
Natten blir en tältnatt på den lokala campingen. Natten och morgonen är kylig och när vi lämnar St. Etienne de Tinèe är det bara knappt 10 gr. Två timmar senare har vi kommit till Nice och där är det 24 gr och sol!
Efter att ha varit i Catania ett par dagar tar vi bussen till rif. Sapientza, Etna. Bokar in oss på hotell Corsaro. Vädret varierar mellan härlig sol och dimma, här och var ligger det snödrivor, de få träden har inte riktigt slagit ut, naturen är steril och det ser ut som ett månlandskap.
Vi packar lunch i våra ryggsäckar, fattar våra stavar och ger oss i väg. Vi går över parkeringsplatsen med alla souvenirbutiker, tar till höger upp på M Silvestri Inf. 1911 m. Går upp på kraterkanten och runt kratern, därefter brant backe upp på M Silvestri Sup. E. 2000 m. Fin utsikt ner mot Catania och Medelhavet. Går runt även denna krater, ner på baksidan för att sedan ta oss upp mot Etna. Vi kryssar oss upp en bit på mer eller mindre obefintliga stigar mellan stickiga växter och vassa lavablock. Kommer till en bilväg som är till för de fordon som underhåller kabinbanan. Går under den och fortsätter uppåt till ett igenbommat hus byggt av lavasten. Där i solen på 2300m äter vi vår lunch i sällskap med otaliga nyckelpigor och en pigg ödla.
Vi vänder åter nedåt och följer skidpisten ner till hotellet. På hotellet väntar nu en härlig avkoppling i wellness-avdelning med bastu och bubbelbad, tända ljus och stilla musik, en härlig fyra-rätters middag som är värd sin egen historia. Hotell Corsaro kan verkligen rekommenderas.
Karta : Mount Etna 1:25000 (Carta Escursionistica Altomontana).
25 april
Toppenväder. Sol, cirka 15 grader vid starten för dagens vandring. Vi befinner oss på cirka 1900 m och bestämmer oss för att vandra uppåt parallellt med kabinbanan. Vi följer i stort sett skidpisten som emellanåt är lättgången men ibland mycket brant med lös lavasten. Det är ett steg framåt och ett halvt tillbaka. Bra hjälp har vi av stavarna vilka övriga vandrare tittar avundsjukt på. Det finns minst fyra sätt att ta sig upp på Etna: med kabinen, med fyrhjulsdrivna fordon, MTB-cykel samt att gå. Efter cirka en timma passerar vi huset vi var vid i går, vi fortsätter upp till Piccolo rif. 2488m. Vägen dit var brant med lösa stenar, emellanåt gick vi i zig zack för att underlätta vandringen. Floran består av några få grästuvor och vad vi hemma kallar stenparti-växter. Faunan domineras av nyckelpigor och en och annan fjäril. Väl uppe vid kabinstationen fortsatte vi mot en närliggande krater La Montagnola. 2638 m. Den skapades vid ett utbrott år 1763. På vägen till kratern gick vi över flera snöfält. Vi hade utsikt över Etnas huvudkrater som har en svavelgul färg. Det kom rök ur marken och tidvis var lavan varm och svavelosande.
Det fanns möjlighet att gå ytterligare en bit på egen hand, därefter var man tvungen att ha guide för att få fortsätta. Vi väljer att ta oss ner mot utgångspunkten då vi har en busstid att passa. Nedåt följer vi i stort sett den väg som fyrhjulsfordonen använder sig av. På en flat sten halvvägs ner dukar vi upp vår lunch. Tänk er vilken utsikt vi hade mot Medelhavet, månlandskapet och kratrar!
Erfarenheten från våra ”Etna-dagar” är att, om vädret är ok är det möjligt att på egen hand vandra både lågt, högt och länge.
27 april
Vi har tagit oss till staden Ragusa. På vårt hotell fann vi information om en planerad vandring i Cava Santa Domenica. Det är organisationen Kalura som är anordnare. Vi uppfattade Kalura som något i stil med fältbiologerna i Sverige.
Under cirka tre timmar går vi genom den lilla dalen.Det är många stopp då olika ”experter” berättar om växtligheten, kvarntraditionen i dalen, tillverkning av kalk till byggmaterial, om hur man tog sten från dalen för att bygga upp staden Ragusa, utvecklingen av dalen från boplats till park till kolonilotter och fram till idag då den är en djungelliknande oas i staden. Det berättades om människor som bodde här för 2500 år sedan, de begravde sina döda i murar som ännu finns kvar, om de tre broar som byggts över dalen för att förbinda de olika delarna av nuvarande stad, om de underjordiska rummen under broarna, om ån som rinner genom dalen. Allt detta berättades naturligtvis på italienska men två engelsktalande deltagare översatte så att även vi kunde vara delaktiga.
Under hela vandringen är det ett utbyte mellan våra italienska nyblivna vänner och oss om floran, hur växter används i Italien respektive Sverige och växternas namn på de olika språken. En del av växterna härrör sig från den tiden då dalen var parkområde: palmer, bambu, rosor, kalla med flera. En man i sällskapet ger sig upp i en backe och återkommer med ett stort knippe vild sparris. Vi såg blommande valeriana, achantus, fläder och acacia. Det fanns många träd med apelsiner, citroner och fikon. Det berättades för oss att achantus inspirerade antikens arkitekter i sin formgivning av byggnader.
Då vandringen var över blev vi inbjudna att följa med till en gemensam söndagsmiddag på en lokal restaurang. Denna middag var verkligen så som vi föreställer oss den traditionella italienska familjemiddagen med sicilianska specialiteter.Titta på bilderna så tror vi att det vattnas i munnen:
En tallrik med tillagade och färska grönsaker, lufttorkad skicka, omelett, ostar.
En tallrik med två sorters pasta och såser.
Canneloni med ricotta-fyllning.
Måltiden avslutas med en kopp espresso.
Till maten serveras det vin och vatten, allt detta till priset 12 euro/person.
28 april
Inför resan till Sicilien hade vi skaffat guidboken ”Sicily – Car tours and walks”. Inte helt lyckad guidebok för oss som har för vana att anlita allmänna kommunikationer i stället för hyrbil. Få vandringsförslag fann som inte krävde tillgång till bil. Men ett råd i denna bok följde vi nämligen att ett besök i Ragusa är ett måste bl. a. för Ragusa Ibla (den gamla staden från barocktiden – 1600-talet). Från gamla staden Ragusa Ibla hade Club Alpino Italiano (CAI) en vandringsled som sträckte sig norrut och som totalt var 10,5 km.
Utrustade med lätt packade dagryggsäckar började vi vandringen från Via Armando Diaz 15 mellan nya och gamla staden. Där hade vi övernattat på ett litet gemytligt boende (Le Stanze del Sole). Via ett hundratal trappor tog vi oss ner till Ragusa Ibla och Piazza della Republika. Via en smal stentrappa som följs av en stig tog vi oss över ett mindre vattendrag (San Leonardo) och plötsligt var vi ute ur staden och mitt i naturen!
Direkt kommer vi ut till lättgångna småvägar som ömsom är belagda med betong, sten och asfalt men som senare övergår i en mindre grusväg. Först bär det måttligt uppåt. Sedan neråt mot en mindre dalgång, Cava Mulini. Vägen/stigen omgärdas av ett rikt blomsterliv. Exempel på arter vi såg är achantus, valeriana, orkidéer, klöver, smörblommor, blommande fruktträd, ginst och fläder. I dalgången är skogen delvis tät men i övrigt är landskapet öppet och böljande. Nästan som en mix mellan Österlen i Skåne och Allvaret på Öland. Efter ett par timmars lugn vandring är vi framme vid en obemannad rifuge/hytta som nu drivs av CAI. Ett lämpligt ställ för en lunchpaus, precis vid våra fötter växer det vild fänkål.
Återvägen följer samma mindre väg och stig som tidigare. Vi upplever den rikliga floran på nytt och den påminner i sin frodighet om svensk midsommarblomster.
När vi närmar oss staden imponeras vi av Ragusas och Ragusa Iblas ”skyline”. Den norra delen av staden har en direkt kontakt med naturen och det omgivande landskapet. Här finns inga förorter utan ena stunden är vi i Cava San Leonardo (en mindre bäckfåra) och nästa minut är vi på torget i Ragusa Ibla och njuter av Gelate Divino (gudomligt glass betyder det – det smakade i alla fall så). Vi avslutar vandringen med att gå runt i Ragusa Iblas myller av trånga gator och gränder.
På leden några km från Kalmar söderifrån
Bergspass över 2500 m och toppar över 3000 m
